Halvmara

Jag klarade av det. Men jisses vilken smärta det var den sista halvmilen, och de sista 2,5 kilometerna var mer eller mindre tortyr. Tror aldrig jag har känt så någon gång tidigare. Men jag fixade det, målet var att springa på 2:30 - jag gjorde det på 2:19 vilket är mer än godkänt. 11 minuter kanske inte låter så mycket men det är nästan en halvminut snabbare per kilometer än jag hade vågat hoppas på.

*


På förhand var det stigningen upp på Plintsberget som var det jag oroade mig för mest. Denna låg tidigt i loppet och klarades av utan några större svårigheter. När vi passerade skolan i Tällberg, och då hade avverkat ungefär två tredjedelar, det var då det började bli drygt.

Stigningen upp mot järnvägsstationen ville aldrig ta slut. Lägg sedan till det trevliga gänget som satt och grillade i en hage vid sidan av vägen, med varsin kall öl i näven, så är det förståeligt att tankar som "va i helvete håller jag på med" dök upp.

Men jag visste vad jag höll på med, jag visste hur jag skulle göra och jag gjorde det. Smärtan fick mig att promenera under vissa delar av de avslutande bitarna - men jag tog mig i mål, på nytt personbästa.


Här bjuder jag på några bilder från spektaklet.

Standardfrukost + ett extra ägg

Kollade väderprognosen - såg bra ut

Hann även med att jobba lite innan skjutsen anlände

Ut på balkongen för att bekräfta vad SMHI skrev på hemsidan - bra väder

 Den gode @stefan_elings med fru hämtade upp mig vid tolv

På plats i Tällberg

Två grabbar redo för springning

Eller ja - snart i alla fall

Startplatsen mitt i Tällberg

Starten har precis gått, det kan vara jag till vänster i bild...


Varvning vid Tällbergsgården

Just här gick det otroligt lätt och jag började få tankar om en tid runt två timmar blankt

 Nära målgången fanns det inga sådana tankar - nu handlade det om att överleva

Vilket jag gjorde

Målet i sikte

 Har bara svaga minnen av intervjun efter målgång - helt slut var jag hur som helst

 Belöningen hos grannen hemma i Leksand - första ölen på 120 dagar

Bonusbild:
Hungern dagen efter visste inga gränser. Den mest välförtjänta pizzan i världshistorien fick agera både lunch och middag.