Jag gjorde det!

Jag vet inte riktigt hur jag ska föra fram det här. Min själ beströs just nu av stolthet, trötthet, adrenalin, endorfiner och en lätt känsla av illamående.

Jag, Karl Emil Nilsén, som vid midsommar vägde runt 120 kilo - har idag, för första gången någonsin sprungit en mil på en timme.

*

Det var inte med optimala förutsättningar jag vände mot Life'n'Joy för andra gången den här dagen. Jag ville inte skriva något om det i förra inlägget då det lätt kunde tolkats som ursäkter för att ge upp i förtid.

Morgonens löppass, förmodligen med god assistans från gårdagens dito, hade gjort huden på låren irriterad. Säkerligen för att jag inte tvättat löpartightsen mellan gångerna vilket gör att svettkristaller bildas och ökar friktionen.

Som tur var köpte jag talk på ett apotek i centrala Rom förra sommaren då samma lår, efter en lång rundtur i Vatikanen, var grisrosa och klibbiga.

Så det var med riktig julkänsla i kallingarna jag styrde kosan mot gymmet.

*

Låren klarade sig rätt bra, men de svider nu. Värre var det med mjälten. Runt 20 och 45-minutersmarkeringarna var det tungt som fan, men jag bet ihop och tog mig igenom det. Målet var självklart timmen och jag klarade den. Maxpulsen var uppe på 178 och snittpulsen på passet blev 165. Riktigt jobbigt var det, men känslan när 1H:00M tickade fram på displayen var bland det coolaste jag varit med om, det absolut coolaste i träningsväg.

*

Imorgon är det invägning, det ser jag mycket fram emot. Nu bär det av till Hjortnäs för skinkmackor med familjen!