Jag har flyttat

Bloggen är flyttad till

blogg.emilnilsen.se

Halvmara

Jag klarade av det. Men jisses vilken smärta det var den sista halvmilen, och de sista 2,5 kilometerna var mer eller mindre tortyr. Tror aldrig jag har känt så någon gång tidigare. Men jag fixade det, målet var att springa på 2:30 - jag gjorde det på 2:19 vilket är mer än godkänt. 11 minuter kanske inte låter så mycket men det är nästan en halvminut snabbare per kilometer än jag hade vågat hoppas på.

*


På förhand var det stigningen upp på Plintsberget som var det jag oroade mig för mest. Denna låg tidigt i loppet och klarades av utan några större svårigheter. När vi passerade skolan i Tällberg, och då hade avverkat ungefär två tredjedelar, det var då det började bli drygt.

Stigningen upp mot järnvägsstationen ville aldrig ta slut. Lägg sedan till det trevliga gänget som satt och grillade i en hage vid sidan av vägen, med varsin kall öl i näven, så är det förståeligt att tankar som "va i helvete håller jag på med" dök upp.

Men jag visste vad jag höll på med, jag visste hur jag skulle göra och jag gjorde det. Smärtan fick mig att promenera under vissa delar av de avslutande bitarna - men jag tog mig i mål, på nytt personbästa.


Här bjuder jag på några bilder från spektaklet.

Standardfrukost + ett extra ägg

Kollade väderprognosen - såg bra ut

Hann även med att jobba lite innan skjutsen anlände

Ut på balkongen för att bekräfta vad SMHI skrev på hemsidan - bra väder

 Den gode @stefan_elings med fru hämtade upp mig vid tolv

På plats i Tällberg

Två grabbar redo för springning

Eller ja - snart i alla fall

Startplatsen mitt i Tällberg

Starten har precis gått, det kan vara jag till vänster i bild...


Varvning vid Tällbergsgården

Just här gick det otroligt lätt och jag började få tankar om en tid runt två timmar blankt

 Nära målgången fanns det inga sådana tankar - nu handlade det om att överleva

Vilket jag gjorde

Målet i sikte

 Har bara svaga minnen av intervjun efter målgång - helt slut var jag hur som helst

 Belöningen hos grannen hemma i Leksand - första ölen på 120 dagar

Bonusbild:
Hungern dagen efter visste inga gränser. Den mest välförtjänta pizzan i världshistorien fick agera både lunch och middag.

Uppladdning

På lördag är det dags för nästa delmål, d.v.s. Tällberg halvmarathon. Jag ser verkligen fram emot det och tycker att jag borde kunna komma in på en tid under 2½ timme. Körde sista utmattningspasset i lördags. Det blev tio hemska (första fem var inte så hemska - men det vägdes upp av de sista fem) vändor i trappen borta vid Barkdal.

47 härliga steg, sen jogging upp till de gamla tennisbanorna, ner till strandpromenaden och sen runt igen - tio ggr. Det känns bra i låren idag kan jag lova.

*

Förberedelserna i övrigt innefattar faktiskt bara en lugn löpvända runt Limsjön imorgon tisdag. Sen är det vila och bra mat som gäller innan det är dags att tävla, mest mot mig själv.

*

Semestern är slut och första dagen på jobbet är avklarad. Riktigt kul att vara igång igen även om det här med att ställa klockan kändes jävligt onödigt i morse. Just nu skulle jag med lätthet kunna somna framför teven men jag ska tvinga mig själv att vara vaken i alla fall två timmar till innan det blir sovning.

*

Har tänkt mycket på maten och hur jag ska lägga upp den under veckan. Har pratat med en del personer med mycket rutin och kunskap och kommit fram till att det in princip blir att äta som vanligt. På tävlingsdagen blir det sen frukost och sen en proteinshake ungefär 75 minuter innan start. Det är planen nu i alla fall, jag hinner säkerligen ändra mig innan det blir dags.

Hälla Triathlon

Cykelpumpning innan starten

För första gången sedan jag började träna på allvar har jag nu tävlat. Riktigt roligt var det och det gav rejält med mersmak. Ett triathlon stod alltså på schemat. De angivna distanserna i det förra inlägget stämde inte riktigt då arrangörerna valt att använda fjärdedelar av det som kallas motionstriathlon. Hur som helst så var det 800 meter löpning, 300 meter simning, ytterligare 800 meter löpning och sen 5000 meter cykel.

Riktigt hög puls efter simningen

Jag gick ut alldeles för hårt på löpningen och fick se mig passerad av rätt så många på den andra halvan av den första åttahundringen. Simningen, som var den grejen jag var nervös för innan, gick oväntat bra. Jag har precis noll kunskaper i frisim och är ännu sämre på att dyka. Det var med andra ord bröstsim med bombstart som gällde.

Jag touchade lerbottnen på uppskattningsvis tre meters djup och tog mig upp till ytan utan problem. Väl där var det bara att kämpa på. Jag höll jämna steg med de runt omkring mig men lyckades ta mig förbi två stycken när jag tog en riktigt tajt väg i hårnålskurvan runt den näst sista bojen.

*

Väl på land var jag brutaltrött och det tog alldeles för lång tid att få på mig skorna igen. Detta skall åtgärdas till nästa år. Den knappa kilometern upp till växling avverkades i det jämnt tuggande tempo jag avser använda mig av under halvmaran om två veckor.

Helt slut vid målgången

Jag tänkte redan i förrgår att är jag bara hyfsat med när det ska cyklas så kan det nog bli en bra placering. Det stämde, till viss del. Jag plockade två, tre eller fyra placeringar under trampningen. Min landsvägshoj har visserligen hybriddäck men på vissa partier, utfyllda med sprängsten, av Hällas åkervägar var det inte att tänka på att styra. Det var trampa lugnt och be till högre makter om att cykeln inte skulle välta eller däcken skulle ge sig.

*

Jag kom i mål som tolva vilket jag är nöjd med. Att göra en tävling första gången handlar för mig om att ha ett riktmärke att sätta mål efter till nästa år. Det här är ett typexempel på detta. Riktigt roligt och väldigt bra jobb från arrangörerna.

Till nästa ska jag har en mountainbike med mig, lite simträning innan och förhoppningsvis en tio kilo lättare Emil på startlinjen. Jag får också träna lite på att knyta skorna så jag inte tappar en minut där. Tiden blev 24,06 vilket är fyra minuter efter segraren. Jag borde kunna kapa i alla fall två av dessa minuter till nästa år.

Marginellt utvilad någon minut efter målet

 Alla bilder lånade från http://hallatriathlon.blogspot.se/

Kan inte riktigt sova...

Imorgon, eller ja egentligen idag - semesterdygnsrytmen är tämligen väck - ska jag genomföra min första uthållighetstävling sedan lilla Siljansloppet någon gång under tiden på högstadiet. Då fick jag och en kompis någon slags snilleblixt, trodde vi, och tryckte dextrosol som om det vore smågodis. Det ska jag inte göra imorgon.

*

Hälla Triathlon står på menyn och ingredienserna är följande:

Löpning ca 300 m
Simning ca 300 m
Löpning ca 2,5 km
Cykling ca 5 km


Inget oöverkomlig på något sätt och jag har riktigt svårt att sätta upp en måltid, men snabbt uträknat så borde jag kunna göra det på 35-40 minuter. Även 45 skulle jag vara nöjd med och går jag under 30 blir jag vansinnigt stolt. Men det är extremt svårt att försöka fundera på hur lång tid de olika momenten skall ta. Dels för att jag inte vet hur banan ser ut men framför allt för att jag inte har någon som helst aning om hur fort jag kommer att simma.

*

Simningen är nog det enda jag är nervös för. Jag har inte simmat mer än tio meter i taget de senaste fem åren och vattnet i älven håller en temperatur som garanterat kommer medföra en del krympning. Nu ska jag verkligen försöka att sova - det är tävling imorgon.

Tillbaka i gamla fotspår

Det som gjorde att jag hamnade i den här träningshysterin, beroendet, livsstilsförändringen - vad man nu väljer att kalla det, var att en dåvarande kompis och nuvarande god vän drog med mig på boot camp. En träningsform som fortfarande är det absolut roligaste jag provat på.

Tyvärr passade inte sommarens BC-perioder in i mitt träningsupplägg men jag hoppas verkligen att jag kan komma tillbaka till träningsformen, både som utövare och instruktör.

Det har mest blivit träning på egen hand i gymmet och löppass på sista tiden men idag blev det grupp-pass på Life'n'Joy - lite av en slump.

Grundplanen var att köra bröst och rygg i gymmet och sen avsluta med ett spinning pass på 30 minuter. Nu låg det ett Cross It på en halvtimma precis innan spinningen och Fröken Owetz fick med mig där på den sista platsen.

Å vilken jävla åktur.

*

Att träna själv har sin charm, man är inte beroende av någon annan och man kan göra det precis när man vill. Men jävlar va jag har saknat BC, utan att ens ha tänkt på det. Känslan av att köra två och två inomhus är inte riktigt samma som att köra med en hel grupp utomhus - men det drar igång samma mekanismer inom mig.

Att sedan Cross It avslutades med att vi fullkomligt körde skiten ur låren och vaderna borgade för ett spännande spinningpass.

*

Spinning är inte riktigt min grej, men ett halvtimmespass kan jag plåga mig igenom, just för att jag vet att det är bra träning. Plåga är ordet. Det finns nog ingen träningsform, i alla fall ingen jag provat, där det är lättare att få kontakt.

Kontakt är alltså att man verkligen hittar rörelsen för att träna den muskel man ämnar träna. Spinning fullständigt krossar benen och hjärta/lungor får sig en åktur de med.

*

När Tällberg är avklarat kommer jag, i samråd med mina kära chefer Karin och Alexandra, att försöka mig på Cross Fit, alltså den hårdare varianten. Nu är det dags för dusch och ikväll blir det inga som helst problem att somna med ett leende på läpparna.

Just nu gör det ont överallt...

... mest gör det dock ont i mina lår och resten av benen. Idag, eller egentligen igår, stod det första riktiga långa löp-passet på schemat. Men eftersom vi hade en närvaro med jobbet på P&L och det stod kvällspass på mitt lördagsschema förflyttade jag det här löppasset till söndagen.

En söndag som började med regn, regn och lite mer regn. Men efter en snabb koll på SMHI.se såg det ut som att det skulle lätta framåt eftermiddagen. En snabb förmiddagsvända till Borlänge, där jag hela tiden tog små klunkar ur min vattenflaska för att på så sätt ha tillräckligt med vätska i kroppen när löpningen skulle genomföras.

*

Min löpteknik har säkerligen mycket i övrigt att önska men jag har kommit på en teknik för att få hjärnan att glömma bort att vi är ute och springer. Jag tänker helt enkelt på andra saker, saker som är spännande, saker som framkallar känslor och annat som kan få mig att helt plötsligt fundera på hur det var att springa den senaste kilometern.

*

På schemat stod det lugn löpning 18-20 kilometer. En halvmara är 21,1 kilometer och jag bestämde mig tidigt att om jag klarar två mil så klarar jag den där sista kilometern så att jag har en tid att gå på när det är dags för Tällberg.

*

Dagens löpning förlades till hembyn Rönnäs och vändan runt kvarndammen där. Detta gjorde att det inte var några som helst problem att plocka fram minnen att lura hjärnan med. Över 30 år av roliga och tråkiga minnen finns lagrade på diverse hyllor strax ovanför axlarna.

*

Det första varvet klarades av utan några större intermezzon men jag konstaterade att telefonen på armen, som meddelar mig efter varannan kilometer, inte noterade sextusen meter fören jag varvat föräldrahemmet. Det skulle alltså inte räcka med tre varv för att få ihop minimimängden 18 kilometer. Detta gjorde att jag på det andra och tredje varvet valde en längre väg i skogen, en väg med en stigning som var allt annat än roligt.

*

Det är väldigt spännande hur hjärnan plockar fram minnen. Doften av granhäcken vid sidan av vägen på första stigningen fick mig att tänka på hur jag sålde frön till den äldre damen som bodde där. På något av varven började jag även tänka på hur jag ramlade av cykeln inne på gården hos några sommargäster. Skosnöret fastande på något sätt i trampan och lindades in mer och mer ju mer jag trampade, till slut tog det stopp och jag föll handlöst.

På något sätt fick jag det till att det hela var lillebrors fel och han fick därmed en rejäl utskällning.

Han var nog van...

*

Jag hade som sagt druckit extremt mycket vatten under dagen. Troligen för mycket, för jag har nog aldrig kissat så många gånger på så kort tid. Det blev ett par stopp per varv, akuta stopp - en del på mindre lämpliga ställen. Men jag tror att det blev en blottningsfri löpvända till slut, även om det var nära att lillemil hade möjlighet att andas när bilar passerade.

*

När jag passerade Slars tänkte jag på tremänningen Anders Ståhls förmaning om att löpning skulle ge någon slags kick. Det är säkerligen 10-15 år sedan han sa det och den upplagan av Emil Nilsén bara skrattade bort det hela.

När jag sprang förbi Bystugan tänkte jag på hur jag lekte med syskonen Olsson från Orsa som tillbringade sommrarna i byn.

Lite efter Bystugan står det en stubbe av en gammal björk. En björk som jag lutade mig mot när jag fick min första kyss. På samma ställe på sista varvet tänkte jag på vilket flyt det var att ingen av vare sig pojkarna Nilsén, Snis eller Holmberg drunkade i, alternativ slog ihjäl sig emot, vägtrumman vid diverse somriga bäcklekar eller vintriga tokhopp medelst pulka, bob och helt ostyrbara miniskidor.

*

När jag kom fram till asfaltsvägen längst bort i byn på de tredje varvet sa min telefon åt mig att jag sprungit 18 kilometer. Då var jag tämligen sliten och varken mattekunskaperna eller längduppskattningsförmågan var på topp. Jag var helt övertygad om att det säkerligen är minst tre kilometer därifrån och hem.

Det var det inte. Jag fick inte höra Nike-apps-damens ljuva stämma säga twenty kilometers innan jag tagit en extravända ner på Sturåkern där en något förvånad bymamma vinkade åt mig genom köksfönstret.

*

Nere på Sturåkern, där mycket av uppväxten tillbringades, fullkomligt rasade det minnen från de dammiga hyllorna i huvudet. Ickegenialiteten i att gömma sig bakom en bikupa när vi lekte burken, och det knöliga huvudet som detta medförde. Den förbjudna leken med tändare och frigolit i en hög med timmer, som kunde ha slutat hur illa som helst. Min, enligt övriga besökare, legendariska midsommardags entré när jag på mammas gamla cykel kom på grusvägen med nått så nostalgiskt som en halvfull plastdunk i ena handen.

*

Jag fick tvåmilsnoteringen från telefonen precis innan jag avslutat extravändan och kommit upp på den knöliga, och hårda, asfalten vid Lerbergs torg. Hjärnan kändes som äppelmos men jag fick i alla fall fram tanken på att ge fötterna, som vid det här laget även de kändes som äppelmos, ordern att springa genom Nilsésgården och köra den sista kilometern ner mot Båthusen och tillbaka upp till föräldrahemmet.

*

Vid det laget var det färdigläst från minnesarkivet, nu handlade det enbart om att ta sig i mål.

*

Jag slet loss telefonen från armen för att kunna hålla ett vakande öga på de tickande siffrorna. Jag ville verkligen inte bli tvungen att springa hela vägen ner till sjön. Detta då sista backen är av det stupartade slaget och som gjorde för att vara den tuva som välte halvmaralasset. Jag vände precis ovanför nämnda backe och tog mig upp emot föräldrahemmet.

Raksträckan där har aaaaaaldrig varit lääääääängre. Dessutom var jag inte helt säker på hur lång en halvmara var. Det är ju några extrameter efter 2,1 mil och jag ville verkligen inte komma fram och märka att det fattades några ynka steg för att den skulle vara komplett.

Jag mer eller mindre rasade upp på altanen hemma hos mor och far. Där tog jag fram telefonen och avslutade rundan. Ur högtalaren hördes

"This is Lance Armstrong. Congratulations on your best time on the half marathon"

Tiden blev två timmar, arton minuter och elva sekunder. Den ska slås i Tällberg!

*

Lycka!