En söndag som började med regn, regn och lite mer regn. Men efter en snabb koll på SMHI.se såg det ut som att det skulle lätta framåt eftermiddagen. En snabb förmiddagsvända till Borlänge, där jag hela tiden tog små klunkar ur min vattenflaska för att på så sätt ha tillräckligt med vätska i kroppen när löpningen skulle genomföras.
*
Min löpteknik har säkerligen mycket i övrigt att önska men jag har kommit på en teknik för att få hjärnan att glömma bort att vi är ute och springer. Jag tänker helt enkelt på andra saker, saker som är spännande, saker som framkallar känslor och annat som kan få mig att helt plötsligt fundera på hur det var att springa den senaste kilometern.
*
På schemat stod det lugn löpning 18-20 kilometer. En halvmara är 21,1 kilometer och jag bestämde mig tidigt att om jag klarar två mil så klarar jag den där sista kilometern så att jag har en tid att gå på när det är dags för Tällberg.
*
Dagens löpning förlades till hembyn Rönnäs och vändan runt kvarndammen där. Detta gjorde att det inte var några som helst problem att plocka fram minnen att lura hjärnan med. Över 30 år av roliga och tråkiga minnen finns lagrade på diverse hyllor strax ovanför axlarna.
*
Det första varvet klarades av utan några större intermezzon men jag konstaterade att telefonen på armen, som meddelar mig efter varannan kilometer, inte noterade sextusen meter fören jag varvat föräldrahemmet. Det skulle alltså inte räcka med tre varv för att få ihop minimimängden 18 kilometer. Detta gjorde att jag på det andra och tredje varvet valde en längre väg i skogen, en väg med en stigning som var allt annat än roligt.
*
Det är väldigt spännande hur hjärnan plockar fram minnen. Doften av granhäcken vid sidan av vägen på första stigningen fick mig att tänka på hur jag sålde frön till den äldre damen som bodde där. På något av varven började jag även tänka på hur jag ramlade av cykeln inne på gården hos några sommargäster. Skosnöret fastande på något sätt i trampan och lindades in mer och mer ju mer jag trampade, till slut tog det stopp och jag föll handlöst.
På något sätt fick jag det till att det hela var lillebrors fel och han fick därmed en rejäl utskällning.
Han var nog van...
*
Jag hade som sagt druckit extremt mycket vatten under dagen. Troligen för mycket, för jag har nog aldrig kissat så många gånger på så kort tid. Det blev ett par stopp per varv, akuta stopp - en del på mindre lämpliga ställen. Men jag tror att det blev en blottningsfri löpvända till slut, även om det var nära att lillemil hade möjlighet att andas när bilar passerade.
*
När jag passerade Slars tänkte jag på tremänningen Anders Ståhls förmaning om att löpning skulle ge någon slags kick. Det är säkerligen 10-15 år sedan han sa det och den upplagan av Emil Nilsén bara skrattade bort det hela.
När jag sprang förbi Bystugan tänkte jag på hur jag lekte med syskonen Olsson från Orsa som tillbringade sommrarna i byn.
Lite efter Bystugan står det en stubbe av en gammal björk. En björk som jag lutade mig mot när jag fick min första kyss. På samma ställe på sista varvet tänkte jag på vilket flyt det var att ingen av vare sig pojkarna Nilsén, Snis eller Holmberg drunkade i, alternativ slog ihjäl sig emot, vägtrumman vid diverse somriga bäcklekar eller vintriga tokhopp medelst pulka, bob och helt ostyrbara miniskidor.
*
När jag kom fram till asfaltsvägen längst bort i byn på de tredje varvet sa min telefon åt mig att jag sprungit 18 kilometer. Då var jag tämligen sliten och varken mattekunskaperna eller längduppskattningsförmågan var på topp. Jag var helt övertygad om att det säkerligen är minst tre kilometer därifrån och hem.
Det var det inte. Jag fick inte höra Nike-apps-damens ljuva stämma säga twenty kilometers innan jag tagit en extravända ner på Sturåkern där en något förvånad bymamma vinkade åt mig genom köksfönstret.
*
Nere på Sturåkern, där mycket av uppväxten tillbringades, fullkomligt rasade det minnen från de dammiga hyllorna i huvudet. Ickegenialiteten i att gömma sig bakom en bikupa när vi lekte burken, och det knöliga huvudet som detta medförde. Den förbjudna leken med tändare och frigolit i en hög med timmer, som kunde ha slutat hur illa som helst. Min, enligt övriga besökare, legendariska midsommardags entré när jag på mammas gamla cykel kom på grusvägen med nått så nostalgiskt som en halvfull plastdunk i ena handen.
*
Jag fick tvåmilsnoteringen från telefonen precis innan jag avslutat extravändan och kommit upp på den knöliga, och hårda, asfalten vid Lerbergs torg. Hjärnan kändes som äppelmos men jag fick i alla fall fram tanken på att ge fötterna, som vid det här laget även de kändes som äppelmos, ordern att springa genom Nilsésgården och köra den sista kilometern ner mot Båthusen och tillbaka upp till föräldrahemmet.
*
Vid det laget var det färdigläst från minnesarkivet, nu handlade det enbart om att ta sig i mål.
*
Jag slet loss telefonen från armen för att kunna hålla ett vakande öga på de tickande siffrorna. Jag ville verkligen inte bli tvungen att springa hela vägen ner till sjön. Detta då sista backen är av det stupartade slaget och som gjorde för att vara den tuva som välte halvmaralasset. Jag vände precis ovanför nämnda backe och tog mig upp emot föräldrahemmet.
Raksträckan där har aaaaaaldrig varit lääääääängre. Dessutom var jag inte helt säker på hur lång en halvmara var. Det är ju några extrameter efter 2,1 mil och jag ville verkligen inte komma fram och märka att det fattades några ynka steg för att den skulle vara komplett.
Jag mer eller mindre rasade upp på altanen hemma hos mor och far. Där tog jag fram telefonen och avslutade rundan. Ur högtalaren hördes
"This is Lance Armstrong. Congratulations on your best time on the half marathon"
Tiden blev två timmar, arton minuter och elva sekunder. Den ska slås i Tällberg!
*
Lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar