Höstland?

Idag klockan 06:00 var det samling på sommarlands parkering. I och med att löpspåret upp på Käringberget ligger i direkt anslutning till denna plats så var jag rätt övertygad om att vi skulle upp och kuta i skogarna norr om Leksand Strand och Sommarland. Jävlar va fel jag hade...

*

Mot mig. Framför mig. Två led linje.

Orden ekade mot tallarna. Efter upprop och kort info från instruktörerna stod det klart att vi skulle in på Sommarland och härja.

Jag har en historia med det där stället. Sommaren 1995 hade jag mitt första jobb där. Jag satt nere vid bumperbåtarna och skulle, knappt simkunnig, blåsa i en visselpipa var tredje minut fyra dagar i streck och sedan vara ledig samma period.

För detta erhöll jag en ersättning om 31 kronor och 50 öre i timmen.

Det var ett rätt tråkigt jobb och jag kom inte direkt jättebra överens med chefen, men jag tog mig igenom sommaren utan större intermezzon. Förutom att jag höll på att elda upp gocartdepån - men det är en annan historia.

*

Vi började med att jogga bort till personalingången där det bjöds på härliga armhävningar och sen blev det en rejäl joggingtur runt i princip hela Sommarland. Vi passerade go cart-banan, depån stod kvar, rundade den mekaniska ponyridningen, passerade hopptornet och vattenland innan det ropades HALT!




Hinderbanan låg där i morgondiset. Jag har tagit mig igenom minst en gång tidigare, då under lugna former ackompanjerad av skratt och tillrop från någon slags flickvän från Orsa.

Nu var det hela andra bullar.

Genomgång och sen bar det av och att göra detta under dessa förutsättningar var inte direkt samma sak som att göra det med ett par kalla innanför bältet.

Jag hatar lastnät.

*

Sen kom det som höll på att ta knäcken på mig. Vi joggade norrut och ner till Siljans strand. Kunde inte låta bli att ödsla syre på att kläcka några kommentarer om att vi har det fan så mycket finare på våra träningspass än gymfolket på vilket väldoftande träningställe som helst.

Dumt. Det skulle visa sig att jag hade behövt allt syre jag kunde få, för här skulle det springas uppför forsränningen. För er som känner till stället är det den senaste forsränningen, alltså den nedanför hopptornet. För er som inte känner till stället kan jag sammanfatta rännan med två ord.

Lång

Brant

*

Första vändan gick bra, då körde vi i grupp och anpassade oss så att alla verkligen skulle hänga med. Andra vändan var det individuellt och jag började på tok för optimistiskt. Efter halva så stumnade låren och jag sänkte tempot till rask promenad innan jag tvingade mig själv att springa under de sista dryga femtio metrarna.

*

Vi var dock inte klara - vi skulle tillbaka till hinderbanan. Nu var det tävling.

Vi kom betongsist men jävlar va stolt jag är över en del av kamraterna. Det var några som hade riktiga problem med rädsla för höjder under de första varven, men samtliga bet ihop och tog befälet över sig själva, beordrade kroppen att genomföra banan och klarade det.

De mentala framstegen är precis lika viktiga som de fysiska när man träna Boot Camp.

*

Nu ska jag klä på mig och cykla ner till gårdscafet för veckans höjdpunkt. Frukostbuffén efter fredagspasset är inte mat, det är nått annat - nått åt det erotiska hållet.

Lavendel

Medan jag skriver det här och väntar på att tvättmaskinen ska förbarma sig över dagens träningsoutfit tittar jag på Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst". Småler för mig själv och muttrar "dyngsur och hur trött som helst" för det var så det var idag.

Redan när Henrik, vår instruktör, inte anlände från det hållet han borde utan kom rännandes rätt ut ur skogen och sa något om "lite blött" så anade jag vartåt det barkade. Det luktade myr lång väg, ungefär som det gör på min balkong nu.

*

Enligt Wikipedia är myrar öppna, buskklädda, glest eller tätt trädtäckta. I det senaste fallet kan de även benämnas sumpskog.

Enligt mig är myrar jävligt dryga att springa på. Kutar man där det är blött så blir man, eeh, blöt. Kutar man där det inte är blött så är det blåbärsris from hell och man får smacka upp knäskålarna rätt i dubbelhakan för att inte denna skall få träffa blåbärsriset, ja just det from hell.

*

Passet bestod dock inte bara av myrlöpning, nej då. Vi började med att springa från Källan ut ungefär en halv kilometer i elljusspåret. Där hade den gode Smångsen, instruktören alltså, sett till att det låg lagom långa stockar. Där blev det plockepinn de'luxe i par. Jag och Holmberg, som av någon anledning kände oss lite starkare än vanligt, valde den tjockaste av de stockar som låg där och sen började de synkade benböjen med stocken på axeln. Eller ja - vi bytte ju axel mellan varje benböj.

Detta i kombination med några biceps och axelövningar gör att det just nu inte är helt lätt att lyfta armarna. Nu ligger de bra på tangentbordet och kommer få göra det tills tvätten är klar, för jag är liksom inte helt säker på att jag får dit dom igen om jag tar bort dom.

*

Vi lekte häst också. Motståndslöpning hette det tydligen och det var riktigt jobbigt framlänges, när vi sedan skulle springa baklänges så sa låren ifrån rejält.

Emil: "spring"
Låren: "näe"

Emil vann, typ.

*

Efter det blev det ovan nämnda myrintervaller innan vi i mörkret joggade tillbaka till Källan. Klart för idag trodde jag - icke. Där blev det jägarvila, situps, armhävningar, rygglyft och sen armhävningar tills man inte orkade mer. Tog verkligen ut mig tills brösten och armarna sa ifrån, rejält.

Det känns att man har fått lite extra jävlaranamma, eller "pannben" som våra instruktörer kallar det. Detta gör att jag nu kan tvinga mig lite längre bortom gränsen än jag kunde innan.

Skönt.

*

Dagens skönaste känsla var när man märkte på de andra i gruppen hur man hanterar sin första myr. De första stegen försöker man hålla sig till tuvorna men efter ett par steg ner i vätan så tänker man "FUCK IT" och sen kör man bara.

En i gruppen tyckte det doftade lavendel av myren, jag tyckte det luktade surt, sump och omysigt. Jag har å andra sidan aldrig haft koll på lavendel - det kanske är så det doftar och det är säkert bra på nått sätt.

Kul var det hur som helst och på min balkong står det ett par skor och doftar lavendel, för här inne får de inte vara längre.

Gästbloggare: Lars Erlman

Som dag och natt räcker inte till

Som trogen Leksandssupporter har jag mycket väl vetat vem Emil har varit under många år. Har dock inte känt honom alls innan denna vår, då vi vid några tillfällen träffades av olika anledningar. Emil visade redan då helt andra sidor mot vad mina förutfattade meningar hade sagt till mig, mycket positivt. När jag sedan började en resa med att förändra mitt eget liv, genom att vara med i den första vändan av Boot Camp så blev jag helt biten och kunde inte motstå att rekommendera den åt höger och vänster.

När jag sedan träffade Emil på "Hos Frisören" och vi började tala om ett och annat så slängde jag också ur mig att detta troligen var något för Emil, vet inte om jag egentligen hade förväntat mig ett ja, så döm om min förvåning när han utan att fundera svarade "jag är med" på nästa utandning…

Jag ljuger om jag säger att Emil var konditionsstark när vi sedan träffades för förta gången på BC2, ärligt talat blev jag nästan orolig, han lät inte bra när han andades. När han sedan kräktes som ett barn mitt under vårt första morgonpass blev jag inte direkt lugnare…

Att sedan följa denna ledargestalt genom BC2 och nu också under BC3 är såååå häftigt! Emil ser smalare, starkare och fräschare ut på alla vis. Att Emil sedan utan några som helst svårigheter hänger med på passens alla små joggingturer, samtidigt som jag vet att han på egen hand är ute och springer 5 km mellan varven, är på gränsen till overkligt.

Att nu veta att det är 5 veckor kvar på BC3 gör att jag redan nu vet att skillnaden på Emil 1.0 och Emil 2.0 är betydligt större än skillnaden mellan natt och dag. Emil är en förebild på många vis och jag önskar honom lycka till av hela mitt hjärta! Kör hårt Emil, en mycket trevlig och ny bekantskap för mig!

Vid tangenterna, Lars Erlman

Fick en dip

Fick en rejäl dip i motivationen till det mesta efter flygolyckan i Ryssland. Har dock släpat mig till träningarna och det har varit hårt. Kommer dyka upp en videoblogg under helgen, när jag fått den redigerad. Bjuder på ett gästinlägg efter det här - från Lars Erlman.

Gästbloggare: Stefan Erixon

Halloj gott folk!

Har fått den stora äran att gäst blogga.

Jag som sitter bakom tangenterna heter Stefan Erixon 30år och bosatt i Rättvik med fru och 2 barn (10år och en 2 månaders bebis) och det är jag som syns här till vänster i bild.

Jag som Emil är ett hockey freak av vårt kära LIF och det va där jag kom i kontakt med BootCampet, jag började följa denna blogg och tyckte att det lät som ett grymt bra upplägg av träning och den grymma sammanhållningen.

Jag som säkert väldigt många har haft det dära suget att börja träna men insett att zappa framför tvn är oxå en träning, och att det där med gå ensam till ett gym och träna har väl funnits i tankarna men aldrig infunnit sig.

Anledningen till att jag började boot campet är för att jag vill komma igång med träning och komma ner i vikt och hitta flåset, då jag har fått chansen att börja jobba som deltids brandman i Rättvik så känns det verkligen som att kondition och styrka är nått som ska sitta i ryggraden.

När jag mer detaljerat började forska om Boot Campet blev jag mer intresserad och mer peppad för att få komma med på kommande camp.

jag ringde till Life´n Joy i Leksand och fick prata med Alexandra och det fanns en plats kvar till campet, jag anmälde mitt intresse och la på luren och insåg att shittt ska jag börja träna nu??

torsdag 25 mars kliver jag precis av bussen på viking lines terminal för den årliga LIF kryssnigen och min tele ringer och de är alexandra som berättar att jag är med på kommande camp som börjar på måndagen. Började med den perfekta uppladningen med en brak fest på båten :) kul va de kan jag lova.

Måndagen kom men ingen stefan kom på campet, frun låg hemma i dubbelsidig lunginflammation så de blev hemma mys med bebisen och serva frun.

Onsdagen va då min premär och på schemat stod LÖPNING,

jag som inte sprungit en meter på typ 15 år, jag klarade med nöd och näppe ta mig igenom passet och resan i bilen hem till rättvik va nog mest spännande med stenhårda lår, vader och ett huvud som fatta nada typ.

Gänget som är med på Boot Campet är mina hjältar, utan dom har jag gett upp för länge sen, de puschar och hejjar fram mig på löpar spåret i armhävningar jägarvilan mm

detsamma gäller våra grymt bra instruktörer Hendrik och Alexandra de får oss alla att ta den där sista sit upsen.

Ni ska veta att jag har tokångest inför varje tränig men det är ni alla som får en att vilja åka från rättvik till leksand för att svettas och kämpa.

TACK ALLA NI!

Har väl inte direkt än kännt nå riktigt framsteg då jag enbart kört 3 träningar men lite bättre flås kanske ;)

Kommer desvärre att missa alla måndags träningar framöver då vi har brandövning på samma tid, känns skit surt men men....

och självklart vill jag tacka min familj för deras peppning utan dom vore jag inget.

Tack för mig HEJ!

Hörrudu Nikko?

Det finns trött efter träningen - och så finns det Boot Camp-trött

Det finns blöta skor - och så finns det Boot camp-blöta skor

Det finns axelövningar - och så finns det axelövningar som avslutning på ett monsterpass

Det finns jogging - och så finns det den sista halvkilometern in till Lif'n'joy efter ett monsterpass

*

Idag när jag kom hem från BC skulle det i vanlig ordning bli en proteinshake efter den sköna duschen. I med lite mer än en halv banan, ett gäng halvtinade jordgubbar, 0.75 dl pulver och när vi vänder oss lite smidigt mot kylen för att hämta sojamjölken så välter vi ner shakern på golvet.

Börja om.

*

Idag sprang vi långt. Vi var hela vägen till Hembygdsgårdarna och vände. Väl där så körde Alex, som var på ett alldeles strålande skithumör idag, bokstavligt talat skiten ur våra lår.

Inte nog med att vi tog trappen upp från strandpromenaden i ett högt tempo, efter det blev det först 20 upphopp, följt av 30 sekunder jägarvila, följt av 15 upphopp, följt av 20 sekunder jägarvila, följt av 10 upphopp, följt av 10 sekunder jägarvila, följt av 5 upphopp och som avslutning på det - lite jägarvila.

Ja jävlar.

Sen samma procedur fast upphoppen byttes ut mot situps och jägarvilan mot statisk planka (stå på underarmar och tår).

*

Blir inte mer rapport än så idag - för senare under kvällen kommer Mot 99 kilo att få besök av den första gästbloggaren någonsin.

Det firar jag genom att titta på film tills hans mail dyker upp.

Först morgonpasset på BC3

Då var första morgonpasset avklarat. Gick lättare att torsdagssomna igår än det gick någon gång under mitt första BootCamp. Oklart varför och jag vill inte analysera det i onödan på grund av risken att det då inte blir lika lätt att somna.

Dessutom vaknade jag innan klockan i morse, något som normalt bara händer när det är något på gång som jag ser fram emot.

Vänta lite nu...

Har jag börjat se fram emot att gå upp klockan fem för att träna klockan sex?

Jisses - nånting händer med Emil, jag vet inte vad det är, men jag gillart!

*

20 deltagare på dagens pass, d.v.s. ett bortfall på över 30% - inte bra, men skönt gäng på plats.

*

Passet började med löpning från Lif'n'Joy upp till Källan. En sträcka på dryga kilometern som numera avverkas ganska lätt - så var det inte för dryga två månader sedan kan jag lova. Idag stannade vi efter ungefär halva vägen för att göra armhävningar, sit-ups och axelövningar.

*

Väl uppe vid Källan började vi med stationsträning. Mycket varierat och mycket jobbigt. Jag parade ihop mig med herr Erixon från Rättvik. Upplägget såg ut som följer

• Upphopp
• Dra båten - dragkamp i intervall
• Jämfotahopp över pinne
• Sit-ups
• Burpeys - upphopp kombinerat med armhävning, en övning från helvetet
• Hoppa bock - krypa tunnel
• Rygglyft
• Upphopp igen
• Armhävningar

En rejäl genomkörare alltså. Första varvet var det en minut på varje, andra varvet var det halva den tiden. Riktigt jobbigt var det hur som helst.

*

Sen blev det lite stafett-tävlingar i halvgrupp. Vet faktiskt inte vilket gäng som vann så det var säkert de andra.

*

Löpningen hem var lika mysig som vanligt. Det är alltid riktigt jobbigt upp till toppen av Källberget och sen går det rätt lätt ner till gymmet. Jag frågade instruktören på vägen ner vad klockan var och insåg direkt när han svarade 7:08 att med så mycket tid kvar skulle det antingen inte skulle bli raka spåret hem eller så skulle vi avsluta med något drygt när vi kom fram.

Mycket riktigt.

Utanför gymmet klockan 07:12 stod tjugoen masar, kullor och utsocknes folk med armarna rätt ut för att avsluta med samma axelövning som vi hade genomfört på vägen upp till Källan. Det brände rätt bra och det flög en hel del pust, stön och salivkluttar genom luften. Det känns i axlarna just nu kan jag lova.

*

Att komma hem efter ett morgonpass är en speciell känsla. Man är trött, svettig, hungrig och ibland lite yrare än vanligt. Att då få sätta sig en stund, ta en dusch och sedan slänga i sig dagens andra frukost är ungefär som den där känslan av återfödelse man får när man drar det första andetaget efter ett långt cyklopdyk i någon grumlig sjö på sommaren.

BC3 - vecka 1 är avklarad.

Nu ska jag njuta utav min kompledighet under resten av dagen.