Jag får höra rätt ofta nu för tiden, i synnerhet från folk som också tränar på LnJ, saker i stil med “vilket driv du har” - “skönt att se att du är så motiverad” - “du bara kör” och liknande grejor. Att få höra att man är motiverad är ett sätt för mig att behålla motivationen.
Ett av sätten - det finns alltså fler.
Man kan dela in mina externa motivationskällor i positiva och negativa. De positiva är i stil med de citaten jag listade ovanför. Det har funnits en del negativa också. I början av det som i förlängningen blivit någon form av ett milt träningsberoende fick jag höra, inte i första person dock, att en av mina kompisar sagt något i stil med:
“Det där Boot Camp lär han lägga av med inom två veckor”
Jag kan inte förebrå personen i fråga för att han trodde det. Jag har en lång historia bakom mig av att dra igång saker och sedan inte genomföra dem. Jag har helt enkelt lätt för att tröttna på saker och är en starter, ingen finisher. Det är så jag är och jag har lärt mig att leva med det, även om det inte är hundraprocentigt ännu.
En annan insättning på det negativa motivationskontot fick jag via facebook för en knapp vecka sedan. Det var när jag, i vanlig ordning, länkade till ett blogginlägg som någon skrev
“Har du inget annat att skriva om ??????” - ja, med hela sex frågetecken.
Jag kan utan omsvep ta att någon funderar över hur mycket jag egentligen lägger ner i tid och energi på träningen nu för tiden. Det tar ungefär lika mycket fritid som tifojobb och klackverksamhet tog innan jag klev ner från läktaren. Det vill säga merparten av tiden jag inte spenderar på jobbet går åt till att träna eller återhämta sig från träning. Det är helt enkelt träning och jobb som gäller just nu, finns inte så mycket utrymme för annat. Det är ett liv jag verkligen trivs med. Nåväl - åter till insättningen på kontot.
En kompis kommenterade det hela med:
“Han ska inte skriva om något annat. Det taggar igång fler att träna”
Det var då det hände. Det var då den skrevs. Det som gjorde insättningen så pass stor att den i förlängningen triggade igång de mekanismerna som till slut utmynnade i att jag sitter vid datorn och skriver det här.
“nä, det är bara för att vis hur duktig han tror han är =(“
Ooooh, jag vet inte riktig vart jag ska börja och jag försöker verkligen göra det här utan att kapa personen i fråga - även om suget finns där, men det tillhör inte det liv jag försöker leva just nu.
För det första, i headern på min blogg står, bland annat, följande “till min hjälp tar jag alla som försöker motivera mig” - vilket är precis vad den här bloggen handlar om. Kalla det skryt, kalla det storhetsvansinne, kalla det vad man vill - att berätta för allt och alla om mina mål, min väg dit och mina fortsatta planer är ett sätt för mig att stänga dörren för genvägs-Emil som ibland sitter på min vänstra axel likt en rödmålad Disneyjävel. Genvägs-Emil pratar ofta om att hoppa över småsaker och istället göra nått lättare - men jag brukar för det mesta, mycket oftare än förr om åren, skaka av mig honom och ta tag i det som enligt mitt nya tidsperspektiv (kommer ett inlägg om det någon gång framöver) är det rätta att göra.
Sen tycker jag faktiskt att jag är duktig. Jag är jävligt stolt över vad jag åstadkommit det senaste halvåret. Det har hänt extremt mycket i kroppen sedan det där första BC-passet i somras. Jag har för fasen sprungit en mil på en timme för inte så många dagar sedan - vilken jävla grej alltså.
Stolt, duktig och jävligt nöjd - och det kanske sticker i ögonen på vissa. Men det kommer jag tyvärr inte ta någon som helst hänsyn till. Nu kör jag.
Att dra nytta av insättningarna på det positiva motivationskontot är inga som helst problem, det klarar alla av. Även om det krävs ett visst självförtroende för att inte nedvärdera sig själv och vifta bort komplimanger.
Att göra något positivt av de negativa insättningarna kräver även det självförtroende men ännu viktigare är att man har, och lyckas behålla, något som kan beskrivas som fart. Är man tillräckligt motiverad så blir de negativa insättningarna till små gupp på vägen mot ditt mål. Gupp som är så pass små att man inte behöver sakta ner eller väja för dom utan man flyger helt enkelt över dem utan att vare sig däcken, fjädringen eller hjulupphängningen tar allt för mycket stryk.
Visst, det kan bli en skakig färd och någon gång kanske man får stanna till och tänka, eller kanske till och med laga en punktering, men de man vinner genom att inte tvärnita och åka runt minsta lilla grop eller knöl i vägbanan gör att man i det långa loppet kommer fram till målet betydligt snabbare även om man ibland kan få punka.
Men självklart är det roligare att höra "fan va snygg du har blivit, ska vi ses någon kväll" än "han bara tror att han är duktig" - men bägge kan som sagt skapa driv och motivation.
Så nästa gång någon gör en insättning på det negativa motivationskontot:
Knyt näven i fickan och tänk "jag ska nog visa dig" och så gör du det.
Ja i morgon får jag nog sätta mig och göra om överskriften till den här bloggen. Det är dryga två timmar kvar av 2011 och vågen visar på strax under 102 kilo. Det är 21 hekto för mycket för att jag ska vara helt nöjd.
När jag sedan provade mina kostymbyxor som satt rätt bra för ett år sedan blev jag ännu gladare, och ännu mer motiverad.
