Ruskigt nära

Kortaste inlägget i bloggens, relativt korta, historia. Vägde mig precis och vågen visade 100,7 - gick och kissade och vägde mig igen, vågen visade 100,4. Det innebär, förutom att vi nu vet hur mycket jag kissade, att det bara är ett ynka halvkilo från att första målet nås.

*

Gårdagen innehöll endast en 40 minuter lång promenad på morgonen och inget träningspass på kvällen. Detta då jag drog ut min sista visdomstand och blev beordrad att sitta still i soffan resten av dagen. Jag somnade vid nio och vaknade strax efter åtta nu i morse. Riktigt skönt. Vila är ett vapen har jag hört.

Blir nog ingen träning alls idag, men imorgon kör vi igång igen och på söndag ska jag - hör och häpna - göra comeback på fotbollsplanen. Vanlig svensk fotboll alltså, inte den underbara med axelskydd och hjälm.

Spurten kvar

Vägde mig i morse, har tappat ett ynka hekto sedan förra veckan. Enligt tjejerna på gymmet gör jag något fel i kosten och de har nog precis rätt i det de säger. I lördags tog jag en liten nätt promenad på strax under tre mil, det tog fem timmar och enligt Nike-appen jag har i luren gick det åt strax över 2200 kalorijävlar.

Detta gjort att jag tillät mig en kebab med bröd under lunchstoppet, kan det vara den som spökar?

Vet faktiskt inte vad det är - det jag vet är att jag gett mig fan på att vara tvåsiffrig innan den här veckan är slut. Detta gör att jag nu sitter på gymmet och skriver. Måndagens vanliga pass, med rygg och axlar i fokus, är avklarat och i normala fall hade jag varit på väg hemåt vid det här laget. Så är dock inte fallet utan jag ska om sjutton minuter infinna mig på ett Easy Line pass där jag tänker köra så hårt det bara går. Karin har för övrigt utlovat ett rejält drygt pass - vilket jag är övertygad om att hon kommer se till att det blir.

*

Jag fick med mig min andra PT, Alexandra, på morgonens promenad. Det innebar två saker.
1 - Nytt personligt rekord på den knappa sex kilometer långa sträckan
2 - Gott om tid för prat om träning.

Vi kom fram till att vi bägge ska jobba för att målet ska nås innan söndag kväll, om jag så ska tillbringa hela jävla lördagen med att promenera en liknande vända som i lördags.

Veckan kanske inte är optimal för detta då jag har ett Quiz-gig imorgon kväll och ska dra ut en visdomstand på onsdag vilket gör att i alla fall under just onsdagen kommer bli svårt att klämma in två pass. Har dock bokat en kvällspromenad uppe i bergen med trevligt sällskap så någon slags träning kommer det bli, även om det kanske blir mer blodsmak än vanligt i munnen.

*

Nu ska tvåsiffrighetens härliga lätthet infinna sig. Jag hade innan axel/rygg-passet en liten diskussion, eller snarare förmedling av min åsikt - det fanns inget utrymmer för motargument - om att göra sitt bästa.

Jag hävdar att det till 90% är folk som misslyckas som pratar om att göra sitt bästa. Antingen gör man det som krävs - och lyckas, eller så gör man för lite - och misslyckas. Om det man gjorde för lite är så mycket man klarar av är man helt enkelt, just då - och inte som person - utan bara i paritet till målet, för dålig.

Lyckas man så spelar det ingen roll om man nyttjade 10% eller 100% av sin förmåga - man har lyckats, och lyckas är målet.

Jag tänker lyckas komma under hundra kilo innan midnatt på söndag, det kommer nog krävas runt 100% av min förmåga, det är jag villig att ge.

Nu kör vi.

Nu är det nära

Dagen började som vanligt 05:55 när min klockradio går igång. Programledaren för Vaken tackar för sig och lämnar över till ekonyheterna. Jag tänker varje morgon att direkt nyheterna är klara ska jag gå upp, varje morgon blir det lite senare än så.

Idag hade jag dock anledning att kliva upp direkt, även om det gick lite trögt. Elin, på bilden ovan, skulle nämligen utgöra träningssällskap. Intervaller i gropen stod på schemat. När jag pratade med Alexandra på gymmet igår och började snacka i termer om timmar och trekvart och konstant springning så hade jag INGEN ANING om vad jag pratade om.

Sträckan vi sprang var majstångsplanen - upp för branden på mot tingshuset - kanten på gropen tills branten flackade, ner igen och så vidare.

På de 20 minuter vi körde hann Elin, som lirar hockey i högsta damserien - i ett blåvitt lag alldeles i närheten faktiskt, och säkerligen väger minst 30 kilo mindre än undertecknad med 20 varv. Jag vet inte om hon varvade mig två eller tre gånger, men någonstans runt 17 vändor tror jag att jag gjorde. Benen klarade det utan några som helst problem, trots att jag tränade just dessa igår. Lungorna var däremot på krigsstigen och gillade inte alls belastningen, de får dock vänja sig - för det blir mer intervaller om ett par veckor när nuvarande träningsprogram skall kasseras och inriktningen blir att överleva halvmaran i Tällberg. Utan att för den skull tappa de muskler jag slitit med att bygga upp under våren.

*

När jag kom hem efter intervallerna i gropen i morse, klädde av mig och ställde mig på vågen så visade den 101,4 kilo. Vilket jag tror, har inte orkat kolla tillbaka i bloggen, är det minsta jag vägt sen jag började träna. Det först uppsatta målet på tvåsiffrig matchvikt är alltså inom klart räckhåll.

Det har dock reducerats, inte betydelsemässigt - men verbalt, från ett slutmål till ett delmål i hela den här livsstilsomställningen. Nästa vecka ska jag sätta mig ner med The Tägströms på Life'n'Joy och sätta upp mål för ett helt år framåt. Snackade med Alex om det idag och jag ser verkligen fram emot detta.

*

Nu borde jag sovit för 42 minuter sedan, men det är inte ofta Stiko lirar här hemma i byn så det är helt giltigt förfall. Klockan bryr sig dock inte det minsta om detta, den drar igång radion 05:55 och river av en serie riktigt elaka pip om jag inte gått upp innan 06:07.

Det måste jag dock göra, 06:10 ska jag träffa Elin här ute på gatan. Sex kilometers promenad står på schemat.

#braliv

Skadad

Under några års hockey, många års kampsportande och tre säsonger fotboll i Copperheads gjorde klarade jag mig undan med en stukad fot vid ett tillfälle. Jag har visserligen haft lite ont i fötterna i sommar men det skyller jag helt och fast på nya skor.

Då är det smått ironiskt att jag lyckas skada ryggen, på nått sått, den första gången jag provade på zumba.

*

Jag har ju, som trogna läsare säkert vet, lovat mina instruktörer att någon gång vara med på ett zumba-pass. Dels för att det var det enda passet jag ännu inte provat på sedan jag började på Life'n'Joy men framför allt för att det inte är något som passar in på fördomarna om mig själv.

Inget tillfälle skulle vara bättre för detta än gårdagens medlemskväll på gymmet. Sagt och gjort, 16:30 stod jag - något nervös ska jag villigt erkänna - i spegelsalen och musiken drog igång. Visst var det svårt att hänga med i en början men när tröttheten dök upp försvann alla hämningar och det var bara att köra på så bra det gick.

Jag vet att det finns en del mobilfilmer på det hela och jag hoppas kunna bjuda på dessa här på bloggen.

*

I slutet av passet kändes det lite konstigt i delar av ryggen. Jag tänkte inte mer på det utan viftade bort det som att det säkert var muskler jag inte var van att utsätta som kände sig lite nyvakna. Direkt efter zumban gick jag för att köra crossfit, men redan under uppvärmningen konstaterade jag att något var fel.

Fick liniment av receptionisten och tryckte i mig ett par värktabletter vilket gjorde att det kändes lite bättre. Fick ordern "totalvila" av Karin så det här med att springa Limsjön Maraton idag blev det inget alls av med.

*

Jag ska dock köra ultraintervaller så fort ryggen känns bättre. Tre varv runt Limsjön med 30 minuters vila mellan varje varv är målet.

Nu blir det en dag i soffan med precis ingenting inplanerat. Vila är ett vapen.

*

Men jag vill bänkpressa...

Inga ursäkter och nya skor

I

Paolo Roberto twittrade ett väldigt tänkvärt citat under lördagen:

Varje val du gör för dig antingen mot eller från dina mål.

Under veckan som gått har jag tillbringat onsdag, torsdag, fredag och lördag i huvudstaden på jobbuppdrag. Det har varit många möten och väldigt lite tid för träning. Planen var att delta på konferensen under onsdag och torsdag för att tillbringa fredagen med att besöka kunder och leverantörer.

Dock blev jag ombedd att medverka lite mer på konferensen vilket jag självklart tackade ja till och då blev det väldigt lite tid över.

Planen var att, genom CMS Travelpass, genomföra två pass på Må Bättre i Solna. CMS Travelpass innebär kort sammanfattat att om man är medlem på ett gym som deltar i detta samarbete så kan man träna gratis på alla andra gym som också är med. Suveränt om man ska iväg på semester eller jobb som nu var fallet.

Det visade sig dock att jag blev kvar på hotellet hela tiden - men som tur var visade det sig också att det fanns ett litet gym på hotellet. Så det blev ett pass under torsdagen, vilket gjorde att tre av veckans fem gympass var avklarade när jag kom hem till Leksand igen under lördagen.

Det fjärde passet, lår och vader, genomfördes utan några som helst problem i förmiddags. Sen blev det middag ute i byn och efter det återvände jag direkt till Life'n'Joy för att genomföra det femte passet, axlar och triceps. Så alla veckans pass är nu avklarade.

Måndagens pass innehåller även det, enligt schemat, en del axelövningar. Så jag tar helt enkelt och byter plats på måndag och tisdag den stundande veckan, och vips: jag är tillbaka på par igen.

*

Jag hann under Stockholmsvistelsen med två besök på löplabbet. Ett för att prova ut ett par skor, och ett för att köpa de utprovade. Valet föll på skodonet som avbildats ovan. De lystrar, så gott skor kan lystra, till namnet Nike Triax Structure 15.

Valet stod mellan dessa och ett par blåvita från New Balance. Det som fällde avgörandet, och det lär ju lite till för att de blåvita färgerna skall bortprioriteras, var möjligheten att utrusta dojorna med ett chip. Chipet kopplas sedan samman, trådlöst, med telefonen och kommer hålla koll på lite mer saker än vanliga GPS-monitorer (typ Runkeeper och Funbeat) klarar av.

*

Jag har haft ont i fötterna sedan förra söndagens mil, vilket gör att jag tar det väldigt lugnt med löpandet den kommande veckan. Dock har jag knatat omkring i dessa skor under dagen och det har faktiskt känts skillnad i trampdynorna, så jag hoppas att jag kan springa igen nästa vecka.

Dock blir det morgonpromenad som vanligt 05:55 imorgon bitti - ska nu jaga rätt på en ny ljudbok att lyssna på.

Första utomhusmilen avklarad

 

 Det här med den ADHD jag inbillar mig är orsaken till min taskiga impulskontroll är inte alltid till en nackdel. Nu på morgonen hade jag först tänkt att jag skulle ta den vanliga promenadvändan men helt plötsligt fick jag för mig att det var dags att börja kuta istället.

Tällberg halvmaraton är just nu 90 dagar bort och ska jag ha en chans att överleva måste promenaderna, gradvis men bestämt, övergå i joggingturer.

Jag hade inget bestämt mål tidsmässigt när jag gav mig av, men någonstans i bakhuvudet fanns en förhoppning om att klara av det på någonstans mellan 70 och 75 minuter. Jag startade när Sparbankens klocka, som är betydligt mer pålitlig än dess termometer, stod på 09:02. När jag svängde ut på Tällbergsvägen hörde jag klocktornet ute på kyrkudden ringa ut att klockan var tio. Då förstod jag att det hade gått rätt bra.

*

Jag har sprungit milen en enda gång tidigare, det var på löpbandet på Life'n'Joy med en konstant hastighet av tio kilometer i timmen. Detta kan ni läsa om här. Visst sprang vi milen någon gång under lumpen också, men det var dels för jättefantastiskt länge sedan och vad jag minns så innehöll den milen en hel del gångsteg och även en å annan genväg.

Hade bland annat en kompis som brukade smuggla med sig en plastpåse så han kunde simma över Djurgårdskanalen, naken, med kläderna i den och på så vis tjäna någon kilometer.

*

Dagens mil började med den vanliga gångrundan, alltså hemifrån - strandpromenaden - campingen - arenan. Där kom brytet. Istället för att rikta in mig på Torget 3 vek jag upp på Gropgatan, tog mig över Tällbergsvägen (stort tack till dig i den vita bilen som saktade in - jag såg dig inte riktigt, sorry) - svängde vänster vid den lilla fotbollsplanen - kutade förbi Bergakungen innan jag tog gångvägen förbi återvinningsstationen.

Fortsatte genom hockeyspelar-och-student-ghettot bort mot sjukstugan. Upp mot Tällbergsvägen igen ackompanjerad av ovan nämnda klockstapel. Här blev det psykologiskt jobbigt då jag såg målet vid fontänen men för att få ihop 10000 meter fick jag svänga ner vid Hemköp, runda Frälsningsarmébasen, passera Legends och till slut slå stanna vid den lilla muren utanför Mårtas.

Kollade upp på digitalklockans stora runda cirklar som tickade fram.

SPAR

BANK

+7

10:05

*

Jag hade alltså sprungit en mil, med en hel del jobbiga partier, på 1:03. Jag kunde knappt tro det och skulle säkert setat där och gottat mig ännu längre om inte spykänslorna dök upp. Jag ställde mig bakom anslagstavlan där Norets Byalag sätter upp sina lappar och kom helt plötsligt att tänka på att det jag förmodligen stått där med samma känsla, av annan anledning, ett par gånger förut.

*

Det här med andra andningen är lite spännande. Jag hade några riktigt dryga perioder under löprundan, men jag har kommit fram till att det går att övervinna dessa bara genom att tänka rätt. Jag vet att de här perioderna kommer och jag vet att de släpper efter några minuter, och att tänka på att det snart släpper gör att det i alla fall känns som att man påskyndar just den processen.

*
 

Nu har frukost intagits och jag sitter här med förhoppningar att mina fötter har klarat rundan bättre än de gjorde när jag kutade Limsjön för några veckor sedan. Morgonpromenaderna borde ha stärkt upp muskulaturen i tassarna och förhoppningsvis kommer det att gå bra att springa två gånger av de fem morgonvändorna jag ska ta nästa vecka.

Fördomar

Det här inlägget har jag funderat på under en dryg vecka. Det hela började med att en bekant via twitter publicerade ett gäng något humoristiska regler för hur man ska bete sig på ett gym. Bland annat fanns följande paragraf med:
No men ar allowed to wear spandex shorts or pants at any time. No questions.

Detta ledde till en kortare debatt där jag försvarade mitt användande av ovan nämnda plagg och för detta blev kallad bland annat Lanefelt, dock med glimten i ögat. Det fick mig dock att tänka i banor kring fördomar om träning och om folk som tränar.

*

Fördomar är något jag är ganska van vid. Jag var under tiden på läktaren, i alla fall den första halvan, lite för bra på att odla myten om mig själv. Det gick nog i ärlighetens namn så långt att jag trodde på den själv.

Detta var naturligtvis jättebra just där på läktaren, på väg till och från bortamatcher, under segerfester och alla andra tillfällen i direkt anslutning till just matcherna. I övrigt blev det en tämligen konstig roll att antingen bära upp på hemköp eller behandlas som ickeexisterande under arbetstid.

*

Vad hade jag få för fördomar om träning innan jag började. Jo träning var tungt och tråkigt, det var bara massa tysta tunga killar som höll på med vikter och i hörnen stod ätstörningstjejerna på löpbanden tills de hade gjort sig av med allt vad kurvor heter.

Så är det inte.

Visst finns det stora killar som lyfter riktigt tungt. Dessa är dock några av de trevligaste typerna på gymmet och, i enlighet med en tes jag dryftar i en föreläsning jag skissar på, så är det enda som är roligare än att vara bra på något är när någon insett att man är bra på det och frågar om hjälp.

Aldrig sedan jag började träna har någon nekat att hjälpa mig när jag undrat över något, behövt passning vid bänkpressen eller haft något annat hjälpbehov inne på träningsanläggningen.

*

Angående spandexbyxorna så kan jag villigt erkänna att det var en liten tröskel för mig att ta mig över innan jag slutade att ha shorts ovanpå. Men med mina lår, som har en tendens att stöta ihop med varandra när jag går, så är dessa brallor ett måste för att överleva både promenader och gympass.

*

Bilden i inlägget är från idag när jag uppfyllde alla storstadsbors fördomar om hur man roar sig en solig vårdag här ute på vischan.

Hjälpte pappa med att ställa undan snöbladet och ta av kedjorna från däcken - känns som de inte kommer behövas nå mer på den här sidan midsommar.

*

Imorgon är det en stor dag. Jag ska för första gången ta hand om ett pass på Boot Camp. Deltagarna kommer både få puls och stärka sina kroppar med lite tunga övningar. Platsen är Ullvi och jag törs utlova ett av de vackraste träningspassen någonsin.