Nu är det nära

Dagen började som vanligt 05:55 när min klockradio går igång. Programledaren för Vaken tackar för sig och lämnar över till ekonyheterna. Jag tänker varje morgon att direkt nyheterna är klara ska jag gå upp, varje morgon blir det lite senare än så.

Idag hade jag dock anledning att kliva upp direkt, även om det gick lite trögt. Elin, på bilden ovan, skulle nämligen utgöra träningssällskap. Intervaller i gropen stod på schemat. När jag pratade med Alexandra på gymmet igår och började snacka i termer om timmar och trekvart och konstant springning så hade jag INGEN ANING om vad jag pratade om.

Sträckan vi sprang var majstångsplanen - upp för branden på mot tingshuset - kanten på gropen tills branten flackade, ner igen och så vidare.

På de 20 minuter vi körde hann Elin, som lirar hockey i högsta damserien - i ett blåvitt lag alldeles i närheten faktiskt, och säkerligen väger minst 30 kilo mindre än undertecknad med 20 varv. Jag vet inte om hon varvade mig två eller tre gånger, men någonstans runt 17 vändor tror jag att jag gjorde. Benen klarade det utan några som helst problem, trots att jag tränade just dessa igår. Lungorna var däremot på krigsstigen och gillade inte alls belastningen, de får dock vänja sig - för det blir mer intervaller om ett par veckor när nuvarande träningsprogram skall kasseras och inriktningen blir att överleva halvmaran i Tällberg. Utan att för den skull tappa de muskler jag slitit med att bygga upp under våren.

*

När jag kom hem efter intervallerna i gropen i morse, klädde av mig och ställde mig på vågen så visade den 101,4 kilo. Vilket jag tror, har inte orkat kolla tillbaka i bloggen, är det minsta jag vägt sen jag började träna. Det först uppsatta målet på tvåsiffrig matchvikt är alltså inom klart räckhåll.

Det har dock reducerats, inte betydelsemässigt - men verbalt, från ett slutmål till ett delmål i hela den här livsstilsomställningen. Nästa vecka ska jag sätta mig ner med The Tägströms på Life'n'Joy och sätta upp mål för ett helt år framåt. Snackade med Alex om det idag och jag ser verkligen fram emot detta.

*

Nu borde jag sovit för 42 minuter sedan, men det är inte ofta Stiko lirar här hemma i byn så det är helt giltigt förfall. Klockan bryr sig dock inte det minsta om detta, den drar igång radion 05:55 och river av en serie riktigt elaka pip om jag inte gått upp innan 06:07.

Det måste jag dock göra, 06:10 ska jag träffa Elin här ute på gatan. Sex kilometers promenad står på schemat.

#braliv