Fördomar

Det här inlägget har jag funderat på under en dryg vecka. Det hela började med att en bekant via twitter publicerade ett gäng något humoristiska regler för hur man ska bete sig på ett gym. Bland annat fanns följande paragraf med:
No men ar allowed to wear spandex shorts or pants at any time. No questions.

Detta ledde till en kortare debatt där jag försvarade mitt användande av ovan nämnda plagg och för detta blev kallad bland annat Lanefelt, dock med glimten i ögat. Det fick mig dock att tänka i banor kring fördomar om träning och om folk som tränar.

*

Fördomar är något jag är ganska van vid. Jag var under tiden på läktaren, i alla fall den första halvan, lite för bra på att odla myten om mig själv. Det gick nog i ärlighetens namn så långt att jag trodde på den själv.

Detta var naturligtvis jättebra just där på läktaren, på väg till och från bortamatcher, under segerfester och alla andra tillfällen i direkt anslutning till just matcherna. I övrigt blev det en tämligen konstig roll att antingen bära upp på hemköp eller behandlas som ickeexisterande under arbetstid.

*

Vad hade jag få för fördomar om träning innan jag började. Jo träning var tungt och tråkigt, det var bara massa tysta tunga killar som höll på med vikter och i hörnen stod ätstörningstjejerna på löpbanden tills de hade gjort sig av med allt vad kurvor heter.

Så är det inte.

Visst finns det stora killar som lyfter riktigt tungt. Dessa är dock några av de trevligaste typerna på gymmet och, i enlighet med en tes jag dryftar i en föreläsning jag skissar på, så är det enda som är roligare än att vara bra på något är när någon insett att man är bra på det och frågar om hjälp.

Aldrig sedan jag började träna har någon nekat att hjälpa mig när jag undrat över något, behövt passning vid bänkpressen eller haft något annat hjälpbehov inne på träningsanläggningen.

*

Angående spandexbyxorna så kan jag villigt erkänna att det var en liten tröskel för mig att ta mig över innan jag slutade att ha shorts ovanpå. Men med mina lår, som har en tendens att stöta ihop med varandra när jag går, så är dessa brallor ett måste för att överleva både promenader och gympass.

*

Bilden i inlägget är från idag när jag uppfyllde alla storstadsbors fördomar om hur man roar sig en solig vårdag här ute på vischan.

Hjälpte pappa med att ställa undan snöbladet och ta av kedjorna från däcken - känns som de inte kommer behövas nå mer på den här sidan midsommar.

*

Imorgon är det en stor dag. Jag ska för första gången ta hand om ett pass på Boot Camp. Deltagarna kommer både få puls och stärka sina kroppar med lite tunga övningar. Platsen är Ullvi och jag törs utlova ett av de vackraste träningspassen någonsin.