Spurten kvar

Vägde mig i morse, har tappat ett ynka hekto sedan förra veckan. Enligt tjejerna på gymmet gör jag något fel i kosten och de har nog precis rätt i det de säger. I lördags tog jag en liten nätt promenad på strax under tre mil, det tog fem timmar och enligt Nike-appen jag har i luren gick det åt strax över 2200 kalorijävlar.

Detta gjort att jag tillät mig en kebab med bröd under lunchstoppet, kan det vara den som spökar?

Vet faktiskt inte vad det är - det jag vet är att jag gett mig fan på att vara tvåsiffrig innan den här veckan är slut. Detta gör att jag nu sitter på gymmet och skriver. Måndagens vanliga pass, med rygg och axlar i fokus, är avklarat och i normala fall hade jag varit på väg hemåt vid det här laget. Så är dock inte fallet utan jag ska om sjutton minuter infinna mig på ett Easy Line pass där jag tänker köra så hårt det bara går. Karin har för övrigt utlovat ett rejält drygt pass - vilket jag är övertygad om att hon kommer se till att det blir.

*

Jag fick med mig min andra PT, Alexandra, på morgonens promenad. Det innebar två saker.
1 - Nytt personligt rekord på den knappa sex kilometer långa sträckan
2 - Gott om tid för prat om träning.

Vi kom fram till att vi bägge ska jobba för att målet ska nås innan söndag kväll, om jag så ska tillbringa hela jävla lördagen med att promenera en liknande vända som i lördags.

Veckan kanske inte är optimal för detta då jag har ett Quiz-gig imorgon kväll och ska dra ut en visdomstand på onsdag vilket gör att i alla fall under just onsdagen kommer bli svårt att klämma in två pass. Har dock bokat en kvällspromenad uppe i bergen med trevligt sällskap så någon slags träning kommer det bli, även om det kanske blir mer blodsmak än vanligt i munnen.

*

Nu ska tvåsiffrighetens härliga lätthet infinna sig. Jag hade innan axel/rygg-passet en liten diskussion, eller snarare förmedling av min åsikt - det fanns inget utrymmer för motargument - om att göra sitt bästa.

Jag hävdar att det till 90% är folk som misslyckas som pratar om att göra sitt bästa. Antingen gör man det som krävs - och lyckas, eller så gör man för lite - och misslyckas. Om det man gjorde för lite är så mycket man klarar av är man helt enkelt, just då - och inte som person - utan bara i paritet till målet, för dålig.

Lyckas man så spelar det ingen roll om man nyttjade 10% eller 100% av sin förmåga - man har lyckats, och lyckas är målet.

Jag tänker lyckas komma under hundra kilo innan midnatt på söndag, det kommer nog krävas runt 100% av min förmåga, det är jag villig att ge.

Nu kör vi.