Den där gränsen

Träningen för mig handlar om att ta reda på var mina gränser ligger. Idag gick jag över en av dem. Satt på jobbet, klockan var väl runt halv fyra och helt plötsligt började jag få svårt att läsa det som stod på skärmen. På Slaget om Siljan-affischen, där det sista ordet är skrivet riktigt stort så försvann de två sista bokstäverna.

Det är svårt att beskriva, det var inte så att det svartnade men nått var fel och det var en känsla jag inte har haft förut. Jag tog telefonen och ringde en vän som är doktor, jag beskrev mina symptom och svaret kom snabbt:

Åk till akuten, omedelbart.

*

Jag fick tag på min far som kom så fort han kunde och det bar av mot Falun. Väl där blev det väntrummet i jag vet inte riktigt hur länge, kunde varit en kvart kan ha varit en timme, innan jag fick träffa sjukvårdspersonalen.

De konstaterade rätt snabbt att det med högsta sannolikhet var ett kraftigt blodsockerfall på grund av att jag helt enkelt ätit för lite under dagen. Fick order om att äta en hamburgare så fort det gick och det var en ganska lätt order att följa, en stor pommes fick det också bli.

*

Så här i efterhand kan jag konstatera att jag blev betydligt räddare än jag trodde. Tankarna gick till TV-reklamen om hur man ser att någon har en stroke och de tankarna släppte inte riktigt fören jag lämnade sjukan i Falun.

Då kom tårarna.

*

När jag analyserar mitt näringsintag under dagen tycker jag inte att det varit så fel. Jag kanske åt en skiva köttfärslimpa för lite och jag sköt medvetet upp mellanmålet lite då jag inte skulle hinna med middag innan träningen, utan skulle leva på keso och kaffe fram tills dess.

Det tänker jag inte göra om.

*

Jag ställer klockan som vanligt imorgon, alltså ingen promenad och sen får jag ta ett snack med flickorna på gymmet om hur vi ska lägga upp det. Jag tror vi har lagt kalorimålet något snålt för att jag ska kunna hålla ut. Det konstiga är att det kändes så bra igår.

Jag är i alla fall tacksam över att jag provade på det här innan det blir deff på riktigt.

Och jag är jävligt tacksam över att jag mår bra nu, för det var inte alls roligt på eftermiddagen.

Promenad, kalorier och rygg/axelpass

Idag provade jag hur en deffdag kan gå till, bokförde varenda matbit i utmärkta Shape Up-appen.

Frukost
1 dl fil
1 dl havregryn
2 kokta ägg

Mellanmål
2 dl keso

Lunch
250 g biff
0,5 dl grädde
10 champinjoner
1 dl broccoli
1 dl gurka
6 oliver

mellanmål
2 dl keso

Proteindrink efter träningen

middag
250 g kassler
250 g keso

Totalt 1911 kalorier.

Appen säger att jag ska ligga på drygt 1750, tränarna på gymmet säger att jag ska ligga under 2000 så jag får väl säga att det varit en lyckad första dag.

Det absolut viktigaste är att jag känner att det skulle kunna gå att leva så här under åtta veckor, utan några större problem.

*

Jag började dagen med en morgonpromenad. Den vanliga sex kilometer långa slingan som gick på den vanliga timmen. Hade sällskap av en ljudbok, 100åringen som gick ut genom ett fönster och försvann, kan bli ett mycket trevligt sällskap.

Strandpromenaden var bedövande vacker så jag kände mig tvungen att dokumentera det hela när jag kom ner, resultatet ser ni längst uppe i det här inlägget.

Jag ska gå imorgon också så det blir tidigt sängläge ikväll. Siktar på att ligga i sängen direkt efter sporten på SVT. Men känner jag att jag är på väg att somna innan dess i soffan så kommer jag inte hålla emot det minsta.

*

Tränade rygg/axlar/baksida lår med Didde idag. Gick på rätt hårt och kände att jag hade lite mindre energi än jag bruka ha. Jag kör den här veckan ut på de här passen innan jag på söndag börjar prova ut vilka vikter jag kommer orka köra med under de kommande deffveckorna.

*

Ser fram emot deffen ännu mer nu. Den skräckblandade förtjusningen är nu nere på 20% skräck och 80% förtjusning - och så klart: 100% motivation.

Planeringsmöte

Idag klockan 16:00 var det dags för första genomgången av den kommande, mycket framemotsedda, åttaveckors tortyrperioden. Jag är laddad men samtidigt nervös. Jag blev varken mindre laddad eller nervös när jag såg träningsprogrammet som Alexandra lagt upp.

Fem av sju veckodagar är det två pass som gäller, lördag är det ett pass och söndagar är lediga.

Det kommer bli tufft och det är jag redo för - och längtar till.

*

Nästa möte är med Karin någon gång inom en tvåveckorsperiod där vi ska gå igenom maten, och det är det här jag är lite orolig för. Jag tror att hon sätter ett lite för hårt mål och ett litet för lågt intag av kalorier. Men jag litar på flickorna och kommer köra stenhårt efter deras order. Samtidigt måste jag lyssna på min kropp och om jag känner att det går för fort, vilket vågen också kommer att visa, måste vi naturligtvis modifiera energiintaget.

*

Planen nu är att köra det tunga träningsprogrammet de kommande två veckorna, men samtidigt snegla lite mot de nya maskinerna/övningarna. Jag vill vara förbered och veta hur mycket jag ska lassa på när det är dags att dra igång de åtta veckorna.

*

Vi beslutade även idag att jag hoppar över det första boot campet den här sommaren och kör på i egen takt, jag ansluter till trupperna under BC2. Men jag kommer säkerligen gästspela på något av passen redan under BC1 - det kommer helt enkelt inte gå att hålla sig därifrån ;)

"För mycket att släpa på"

"Du har lite för mycket att släpa på" - ja det var så hon uttryckte sig, den förtjusande gymägarinnan som även går under namnet Karin. Vågen efter passet visade nästan 106 kilo, alltså 4½ kilo mer än bottennoteringen.

- Det är mest muskler som tillkommit, kontrade ja.

"Ja, muskler som du ska syresätta när du springer"

Jahaja - svar på allt, tänkte jag, jag sa det inte - för hon har självklart rätt och att argumentera emot vore ju inte så lite korkat. Karin fortsatte och pratade om deffen, om kaloriräknarappen (som jag faktiskt installerat i luren), om att väga mat och om hur tufft det kommer bli.

De jävliga är att jag ser fram emot det ändå. Jag vill se hur det påverkar min kropp och imorgon klockan 16:00 ska jag ha ett kortare möte med Alexandra där vi ska gå igenom lite om det här med deffen. Förhoppningsvis ska vi sätta upp mål och planera hur vi ska nå dessa.

Jag har ju lite egna föreställningar om målbild och så vidare, men jag håller dessa för mig själv tills jag pratat med henne.

Jag har i alla fall stålsatt mig och ställt in mig på att det kommer bli bland det tuffast jag gjort, både fysiskt och psykiskt. Den personliga planen för att ta mig igenom det är att gå all in och köra så mycket det på nå vis går. Jag kommer blogga dagligen och utelämnande, samt väga mig varannan morgon och föra exakt dagbok över precis allt jag stoppar i mig, ner till minsta vattenklunken och kaffekoppen.

Det kommer bli tufft, men det ska bara gå.

Årets första vända i spåret

Satt på lunchen idag och pratade om det vanliga sport, jobb, flickor, mat och träning. Det har inte blivit så mycket av träningsdelen på slutet i och med att jobb har tagit den största delen. Att jobba på Leksands IF under kvalserien är inte åtta till fem om man säger så. Men jag älskar det och klagar absolut inte.

Lars Erlman, som ofta ser saker rätt klart, säger då:
- Ja men idag är det inte match, då hinner du träna.

Det där ekade i min skalle under resten av dagen och jag bestämde mig för att ta säsongens första löprunda. Frågade Lars hur det såg ut runt Limsjön och han bedömde det som klart springbart.

Så fick det bli. Kom hem från jobbet i skaplig tid och 18:55 lämnade jag in mina överdragskläder hos Björne på Statoil och gav mig iväg.

*

Mitt mål var att ta mig runt utan att gå och jag tyckte jag satte ett tempo som skulle göra att det gick. Tempot visade sig vara mitt snabbaste någonsin runt Limsjön. Banan är runt 6,5 kilometer och det hela, inklusive en kisspaus och vägen upp till Statoil tog mig 42 minuter.

42 minuter är personbästa på det här spåret och jag är inte så lite nöjd med mig själv.

*

Jag hade ingen musik med mig utan hjärnan fick tänka fritt, och som den drog iväg. Det var idéer för jobb, träning, bloggande, privatliv, bokprojekt och gud vet allt som for genom skallen. Ska försöka komma ihåg hälften och skriva ner så fort det här inlägget är publicerat - men det blir nog svårt.

*

En av sakerna jag funderade mycket på är hur härligt det är att kunna springa avslappnat och inte ha någon som helst känsla av att man ska dö innan jag kommer fram till nästa kurva. Andningen funkade bra och det ska bli fantastiskt kul att se hur jag kan utvecklas under sommaren.

En sak är säker, det är en jävla skillnad på den Emil som kommer till första Boot Camp-testet 2012 jämfört med han som dök upp där 2o11.

*

Det är ingen hockeymatch imorgon heller så chansen är rätt stor att det blir en vända till.

Träna tills du spyr

Jag har, hittills, spytt en gång under träning. Det var när vi hade morgonträning en fredag under Boot Camp. Samma fredag som P&L-festivalen. Eller ja, fredagen efter torsdagen på P&L är nog en bättre beskrivning.

Jag var nykter på torsdagen men det blev ändå rätt sent i och med att jag ville se Volbeats spelning. Detta i kombination med att jag inte riktigt visste hur jag skulle äta innan de extremt tidiga fredagspassen, vi började 06:00, gjorde att morgonens fil med skivad banan fick upplevas i repris åt fel håll.

Idag var det nära att det blev en kräka 2.0 inne på gymmet.

*

Det är rätt intensiva, och väldigt långa dagar, på jobbet nu. Vilket inte är de optimala förhållandena för att kunna träna som jag vill. Men det vet jag om och jag kör på så gott det går. Därför blev jag väldigt glad när min träningskompis Didde hörde av sig och undrade om vi kunde köra ett sent pass idag. Vilket vi gjorde.

Han är mer inriktad på viktnedgång än på att bygga muskler, men eftersom ett gympass då och då bara hjälper till med förbränningen för honom så hänger man gärna med mig och tränar ibland.

Idag stod bröst, framsida axlar, biceps och lite mage på schemat. Vi tog det i den ordningen och allt gick bra, små ökningar på samtliga grupper och vi höll dessutom ett ovanligt högt tempo för att vara just jag och Didde.

När det var dags för mage körde jag på som fan, brukar ha fullt upp med att köra 10 reps och när jag gjord 12 på det andra settet så kände jag att det var läge att uppsöka en papperskorg. Lyckades dock hejda spyreflexen och gick i tredje, och avslutande settet för dagen, ner till tio reps igen.

*

För övrigt är rätt svar på hur man ska äta innan 06:00-passet på Boot camp:
Det ska man inte.

Så nu vet ni det.

*

Imorgon är det ben som gäller, på torsdag ska jag till Örebro på hockey och jag tror veckans sista pass får bli på söndag - då kör vi rygg.

Att köra en gång till eller inte

Idag blev det en riktigt bra träning med trevligt träningssällskap. Det var rygg, baksida lår och axlar som stod på schemat och det blev ökningar på varje del av passet. Skönt som fan.

*

Har en bra energi i kroppen just nu och funderar på att gå till gymmet en vända till idag för att prova mig på en halvmil i 10km/h-tempo. Just nu är det dock hockey på TV som gäller och vi får helt enkelt se hur det känns i kroppen om en dryg timme när matcherna är klara.

*

I övrigt så ser jag mer och mer fram emot det som kommer om några veckor. Nämligen de åtta veckorna där kilon ska rasa. Att jag under den perioden kommer nå målet på 99 kilo och förmodligen gå under det rätt rejält är jag redan nu övertygad om, så det blir inte ett mål i sig - även om det kommer firas när det inträffar.

Det är snarare själva företeelsen jag ser fram emot, att återigen utsätta kroppen och psyket för något nytt och märka hur den reagerar på detta.

Har, som jag tidigare skrivit om, pratat lite löst med Karin och Alexandra om hur det ska gå till och jag har en hyfsad bild av vad jag ska genomgå. Däremot har jag ingen aning om hur det kommer kännas och hur svårt det kommer vara.

Jag kommer troligen intensifiera bloggande under den här perioden just för att efteråt kunna komma ihåg hur det var och på så sätt i framtiden kunna hjälpa någon annan att göra samma sak.

*

Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och kolla lite hockey, vi får se om det blir en löptur senare under kvällen.

100 kilo spontan bänkpress

För ett tag sedan satte jag upp som ett litet mål att maxa 100 kilo bänkpress innan midsommar. Midsommar har visserligen inte varit men idag hände det. Hundra pannor, av ställningen, ner, touch i bröstet och så upp, seeeegt upp, men hela vägen upp.

Sjuk adrenalinkick och ett grottmannavrål som fick i princip alla på gymmet att vända blicken mot en dansande Emil.

En dansande Emil som inte ens skulle köra bänkpress idag.

*

För idag var det rygg, baksida lår och axlar som stod på schemat. I det schemat ingår marklyft och raka marklyft. Två övningar som jag strukit från det tunga schemat, jag har helt enkelt inte teknik som är bra nog för att köra tunga marklyft utan att riskera skada.

Däremot kör jag på med lite lättare vikter för att hitta marklyftstekniken någon gång. Jag är ju lika vig som en djupfryst vandrande pinne - och då har det ändå blivit ungefär 3.14 gånger bättre än det var när jag började träna.

*

På grund av att jag strukit de två övningarna blev passet rätt så kort och när jag ändå såg att instruktörs-Jimmy, som jag pratat bänkmax med förut, hade instruktörstid i gymmet så frågade jag om vi inte skulle försöka se hur mycket jag maxade i bänk.

Hundringen låg självklart och lurade där i bakhuvudet men jag hade ändå innan 80 kilo som max, visserligen en tvåa, men att höja med 25% är ändå rätt jävla mastigt.

Vi började med uppvärmningar på sextio kilo. Klev upp på sjuttio och gjorde en trea. Sen höjde vi till åttio och började med en repetition. Upp på åttiofem, inga problem. På nittio började det kännas riktigt tungt.

Fick rådet av Jimmy att inte lägga så mycket energi på att bromsa vikten på vägen ner mot bröstet och det hjälpte verkligen. Nittiofem kilo med fart ner och segt upp, upp, upp och klart.

På med hundra kilo jämt och sen ett par minuters vila som tillbringades med att promenera runt i gymmet och förmodligen se väldigt gorillalik ut. Full fokus och tung andning.

Ner på rygg, fatta stången.

Jimmy:
"ett, två tre"

Han lyfte av och jag fick för första gången känna på 0,1 ton svävandes ett fåtal decimeter ovanför bröstet. Ett djupt andetag och sen nersläpp, ett snabbt sådant och sen full fokus uppåt. Någonstans halvvägs upptäckte Jimmy att jag inte andades som jag skulle.

"TÖM LUFTEN" halvskrek han och jag släppte ut samtidigt som armarna rätade ut sig.

Upp med stången på hakarna och sen var det dags för ovan nämnda primatvrål.

*

Fick skjuts hem och har nu avnjutit kyckling, ris och jordnötssås vilket jag verkligen var värd. Benen värker efter gårdagens pass, axlarna känner av att de varit på gymmet idag och känslan i bröstmusklerna varnar om att det inte är läge att ens tänka på att plocka fram dragspelet under helgen.

Comeback of the year

Idag har jag tränat igen, och tränat som en dåre. Onsdagens frukost med Alex var precis vad jag behövde för att komma över den där tröskeln som hållt mig tillbaka. Den i kombination med vår i luften, vilket ju tyvärr innebär avslutade skotersäsong - men även den del positiva saker, typ cykla till gymmet istället för att halka i slask, gör att jag nu känner mig väldigt motiverad.

Något som märktes idag då jag nästan dansade till Life'n'Joy när klockan var runt fyra. Framöver när jag cyklar till jobbet så ska jag packa träningsväskan redan på morgonen så att jag kan dra direkt till träningen när dagens förvärv är avslutat.

Jag ska försöka pricka in mina vilodagar från gymmet med de återstående matchdagarna och har lovat mig själv, och självklart Alex/Karin, att det blir lugnt med drickat under kvalserien. Med undantag för kvällen efter sista matchen, för då vet jag att det kommer bli någon slags avslutningsfest.

Fram tills dess är det träning och bra mat som gäller. Har gjort en deal med köket uppe på arenan som kommer göra att jag handlar mellanmål där till ett hyfsat pris. Detta är helt perfekt då jag slipper tänka på det när jag shoppar för maten här hemma. Jag vet att jag kan äta ett snabbt mellanmål lagom till eftermiddagsfikat. Detta för att få en så bra och jämn näringsintagskurva som möjligt.

*

Gympasset idag var ett av mina favoriter. Lår/rumpa, triceps och vader. Lår/rumpa-delen började med knäböj. Senast jag körde det gjorde jag fem åttor med hundra kilo på stången och det kändes då som att jag var och nosade på max.

Idag var det dags att höja det maxet tänkte jag.

Jag började med att värma upp.

Två åttor på sextio kilo - inga problem

Två sexor på åttio kilo - inga som helst problem

Sen lassade vi på hundra igen och då jag visste att jag skulle försöka öka valde jag att köra sexor.

Hundringen gick bra. Jag fick till och med beröm av Alex, som var med och säkrade, för hur djupt jag gick ner. Ni som tränat med Alex förstår att då var det ubåtsvarning.

På hundra tio gick det bra, djupt även här även om det kändes i typ hela kroppen att det här var tuuuungt.

På med en tia till, lite instruktioner och ändrad fotvinkel för att skona mina knän.
(Mer räls - mindre anka, typ)

120 kilo alltså. Sex böj. Inte riktigt lika djupa men ändå godkända av GymFührer Tägtström.

A D R E N A L I N

*

Sen fortsatte passet i samma anda. Ökade på vikten och körde färre reps på alla övningar. Bensparksmaskinen fick gå max, 15% ökning på alla tricepsövningar och när det blev dags för sittande vadpress försökte jag först på en hundring, men där tog det stopp. Fick bli 75 kilo och en avslutande sexa på 85.

Det känns redan nu i ben och armar att jag körde stenhårt idag - och jag antar att det kommer kännas ännu mer imorgon.

Efter passet tog vi lite bilder, och det är inte svårt att motivera sig inför de avslutande veckornas tung träning när man ser skillnaden nedan.

Varning för nackenchock om du scrollar vidare.