Jag är en idiot

Vill först understryka att låten ovan inte är tillägnad någon annan än mig, även om jag lovade att blogga om en låt som jag fick på hjärnan när jag såg BootCampare kämpa idag. Den låten hittar vi istället här:

Svenne Rubins – Det Fixar Sig, Olsson!

Såg en av mina frisörskor kriga för sitt liv mot håll, viljan att lägga av och pulsdunkande lår, ovana vid jägarvila och fick då följande strof i skallen:

Alla behöver en egen hejarklack ibland

Så såg hon ut och då rykte det i min hejarklacksnerv, som är tämligen stor och välanvänd. Tyvärr var lungorna hundratio procent upptagna med att förse resten av kroppen med syre och stämbanden framförde Stön-pust-och-stånk i A-moll.

Men tanken fanns där.

*

Hur gick då dagens löptest?

Det gick bra. Jag funderade rätt mycket innan på vad som var en realistisk målsättning och därmed ett bra starttempo men kom aldrig riktigt fram till något. Joggingturen från Lif'n'Joy upp till Källan gick bra och jag kunde utan problem småprata under tiden.

Att man aldrig lär sig hålla käften!

Denna mun, denna mun. En av mina favoritdelar på kroppen som i måndags vägde in på 109 kilo. Den ska minsann gå i ett och visst har det lockat fram ett och annat skratt, men jag är övertygad om att den förbrukade rätt mycket syre som egentligen borde vara i den delen av kroppen som faktiskt existerar från hakorna och neråt.

Jag skyller mitt håll under uppvärmningsvarvet på kilometersträckan på att käften gick lite väl mycket på vägen upp.

*

Va fan är håll egentligen? Enligt Wikipedia är det följande:

Håll
Orsaken till värken är okänd men en hypotes är att diafragman som sitter som en skiljevägg mellan buken och bröstkorgen smärtar på grund av syrebrist.

Ja inte blev man klokare av det, förutom att det heter Side stich på engelska. Bra att vet om jag skulle springa till de Brittiska öarna någon gång.

Hur som helst så är håll en jäävligt onödig grej.

*

Jag startade i ett tempo som var i överkant av vad jag trodde att jag skulle kunna klara av. Det gick förvånansvärt bra och jag spurtade verkligen i mål.

Erlman och grabbarna sprint stack som vanligt iväg med ett furiöst tempo och försvann med älgkliv rätt ut i skogen. När jag var på väg in mot mål kändes det nästan för bra och jag blev på något sätt övertygad om att vi i mitten av fältet sprungit fel och tagit en kortare väg. Jag förväntade mig att bli omsprungen av en arg Erlman. Hur nu en sådan ser ut.

Tiden blev 5:21 vilket är en förbättring med 13 sekunder jämfört med sluttestet för tre veckor sedan. Jag hade hoppats att jag skulle kunna komma i mål på samma tid som då och blev väldigt glad när jag fick reda på det.

Jag har ju faktiskt sprungit en del under de här tre veckorna. Men senaste veckan har inneburit två Finlandskryssningar och en helg i huvudstaden. Inte den optimala uppladdningen. Nu är det dock hyfsad kost, minimalt med kalla öl och vettiga sovtider som gäller.

*

Låten längst upp är den som för tillfället spelas upp i mitt huvud medan jag springer. Är inne i en Imperiet period och det här måste vara en av de vackraste låtarna jag hört i hela mitt liv.

Boot Camp 3 - pass 01 - tester

Idag var det så äntligen dags för Boot Camp 3 att dra igång. Det är alltså det tredje som Lif'n'joy genomför, det andra för mig. Jag åkte dit med barndomskompisen Magnus, som liksom jag gör sitt andra camp och som liksom jag har svart bälte i tidsoptimism. Men vi kom i alla fall dit innan det hela drog igång.

*

Det första vi reagerade på var att det stod ovanligt många och väntade utanför gymmet. Jag var till en början övertygad om att det var någon slags zumba-tjofräs samtidigt, men nej då - alla skulle campa med oss. De flesta som var med även på BC2 hade sina gröna t-shirts på sig och påminde lite om veteranerna i andra världskriget, men påminde mycket om sköningar som gjort det här en gång förut.

*

Jag missade ju första passet av BC2 men testades i slutet, så jag hade ett litet hum om var jag borde ligga resultatmässigt. Tror att jag i de flesta övningarna låg ungefär lika som för tre veckor sedan, jag hade i alla fall tappat ett par kilo till vilket var kul.

Nått som däremot inte var roligt var att jag någon gång under de här tre veckorna har tappat bort 20 stycken upphopp. Vid sluttestet på BC2 gjorde jag 50 stycken i följd, nu fick jag verkligen plåga mig för att komma till 30. Vad det beror på vet jag inte.

*

Efter upphoppet var det jägarvila mot väggen. Jag stod i en minut och tretton sekunder, vilket är i paritet med vad jag stod sist. När jag lite elegant skulle kliva in på gymmet efter den övningen så ville låren inte alls vara lika eleganta - i alla fall inte det högra. Så min entré in i värmen blev allt annat än smidig när jag fick parera med vänsterlåret som av någon anledning var lite mer vänligt inställt till att lämna det blöta utomhuset bakom sig.

*

Det regnade idag, det regnade som fan. Men det här är BC och så länge det inte slår ner blixtar runt oss eller vandrar pingviner på gatorna så är det bara att bita ihop.

Ser verkligen fram emot onsdagens löptest. Vet inte riktigt vad jag ska sikta på för tid men jag ska sikta på att vara helt slut när jag kommer i mål.

*

Efter passet blev det lite shopping. Jag köpte samma proteinpulver som sist men fick idag tips från coachen om ett piller som heter Super Cap Xtreme. Ska ta en varje morgon och en vid lunch de dagar som det är träning på eftermiddagen.

Har en inbyggd skepsis till sådant här men jag är villig att ge det ett försök. Billiga var det ju också - eller inte...

Speaking of eneri så har Magnus i alla fall energi över för att se tokig ut på bilden ovan, själv är jag mest blöt, trött och glad att det hela är igång.

Nytt rekord

Skyndade mig hem från jobbet, slängde i mig en matlåda från igår. Det blev den godast älgfria köttfärssåsen jag någonsin slängt ihop med lite pasta, starkt var det också. Recept nedan. Anledningen att jag skyndade hem var dels att det blev en bit över femton timmars jobb igår och att en god vän, ingen mindre än Storfräsaren från Lindor, ringde och frågade om jag ville hänga med på nio hål golf.

Har inte spelat så mycket under sensommaren så jag tackade ja utan att tveka. De nio första hålen på Leksands GK är, om man spelar rakt, knappa tre kilometer. Jag spelar allt annat än rakt och sen tillkommer dessutom sträckan mellan hålen, så jag höftar till med att det i alla fall blev fyra kilometers promenad under en och en halv timme som uppvärmning innan det var dags för löpningen.

*

Världens godaste älgfria köttfärssås
Ett halvkilo nötfärs
Fyra röda knipplökar
En liten lätt creme fraiche
En liten creme fraiche smaksatt med getost och honung
Chilisås med smak av vitlök
Tabasco
Salt och peppar.

Stek köttfärs och lök ihop, blanda i det andra. Starka såser och kryddor efter behag.

Servera varmt tillsammans med pasta.

Ät med sked på fyra minuter.

*

Gick ut rätt hårt i spåret idag, jag ville slå rekord och jag ville se hur kroppen reagerade på lite högre tempo. Det gick bra, jag tog dock lite felbeslut när jag skulle runda de blöta partierna. Återigen lingonris på knäna nu med a side order of mun full av spindelnät.

*

Funderade mycket på många saker och löpningen har verkligen blivit en slags meditation och jag kommer på jättemycket när jag är där ute. Jag kommer dock inte ihåg hälften, vilket är bra för den här bloggen. Skulle jag komma ihåg, och dessutom skriva ner, allt jag tycker vore bloggigt så hade varje inlägg blivit oläsligt långt.

*

Jag låg hela tiden på gränsen till att få håll och när jag hade mindre än en kilometer kvar så small det till i mjälten (som jag tror är där man har håll) som verkade ge upp, strejka, dra ut i krig och protestera i ordets rabiataste mening. Det gjorde för jävla ont och jag fick helt enkelt promenera ett par hundra meter.

Någonstans i bakhuvudet hittade jag en gammal post-it där det stod nånting om att håll beror på att musklerna får för lite syre. Detta gjorde att jag under gången andades som en kol-sjuk Darth Vader på profylaxkurs. Lååååååånga, djuuuuuupa andetag och hållet gick från outhärdligt till uthärdligt och i takt med att syret kom ut i musklerna så började jag småspringa. När jag kom till sista kurvan spurtade jag och hållet kom tillbaka, men med målet i sikte så kunde jag härda ut.

Vrålade två riktigt högljuda AJ när jag stannat. Men den smärtan var tiden värd. Bättrade med tre minuter och tre sekunder.

Heja mig!

Andra halvmilen

Att springa har blivit nått roligt. Det vill säga från första löpsteget i alla fall - att bestämma sig och ta sig till spåret är fortfarande det jobbigaste. Med en söndertrasad dygnsrytm efter helgen och inte optimalt födointag under dagen så slocknade jag på soffan efter att jag kommit hem. Vaknade någon stans runt åtta vaknade jag och någonstans hittade jag motivationen till att byta om och sätta mig på cykeln med riktning Kärringberget.

*

Ångrar det inte alls. Löpning och den endorfinkicken som det medför är som en inverterad fylla. Efter några stadiga groggar blir jag jävligt smart och kommer på en massa roliga saker, när jag sprungit ett par kilometer blir jag också jävligt smart och kommer på en massa bra saker - bra saker som dessutom skulle göra att jag mår bättre dagen efter, och där slutar likheterna med att festa.

När det här blogginlägget är färdigt ska jag sätta mig och skriva ett viktigt brev som jag inte riktigt vet om någon kommer läsa - men skrivas ska det, det bestämde jag mig för ute i spåret.

*

Jag hade förväntat mig ett ännu lerigare skogsspår idag efter morgonens brutal-regn, men det var ungefär som sist. Nu hade jag dessutom sprungit där förut så jag visste ungefär vart de värsta lerpölarna kommer och kunde i god tid kika ut en alternativ väg - trodde jag. Första gången jag fick lämna spåret för att röra mig smidigt som en gasell ute bland blåbär och granar så trampade jag rätt ner i ett hål som var så pass djupt att jag inte nådde botten. Bra hjortfot!

*

Fick främmande i skogen idag. När jag hade dryga kilometern kvar så brakade en fin rådjursbock med rejäla horn ut på spåret, såg mig, vände på ett sätt som jag aldrig lär kunna göra och försvann rätt ut i skogen igen. Under en stund funderade jag lite på vad jag hade gjort om den hade blivit arg på mig, hornen såg jävligt vassa ut och det var rätt långt till närmsta hus.

Tankarna på hur man slåss med ett argt rådjur upptog mina tankar på vägen ner mot anslagstavlan som markerar slutet på halvmilsspåret.

*

Det var första gången jag tog tid på min egen löpning. Sprang fem kilometer hyfsat kuperad terräng på 39 minuter och 43 sekunder. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Idag blev jag tvungen att stanna två korta stunder. En gång för att sträcka ut vaderna som inte alls var i form idag och en annan gång strax där efter för att knyta vänsterskon som nog gick upp när jag sprang ner i det där hålet vid sidan av stigen.

Nåväl, nu har jag i alla fall en rikttid för framtid springningar.

*

Hur det ska bli med träningen under veckan vet jag inte. Onsdagens halvmil ser jag redan nu fram emot men sen är det fullt upp på jobbet typ dygnet runt fram tills söndag. Risken är även stor att det kan bli en kall eller två på lördag efter jobbet. Nåväl - det får nog bli söndag om jag inte får ett spel och går upp tidigt för att springa innan jobbet.

Jisses - är det verkligen jag som tänker sådana här tankar?

Första halvmilen avklarad

Idag tror jag att jag för första gången riktigt förstod mig på vad motivation är. Funderade i alla fall rätt mycket på det ute i spåret och kom fram till följande:
Motivation är inte att känna glädje inför varje träningspass, motivation är att genomföra passet oavsett hur du känner innan.

Rätt eller fel, det får var och en avgöra, jag kommer använda mig av det här från och med nu. Både privat, på jobbet och när det gäller träning. Jag är av naturen lat och smart, vilket ofta leder till att jag hittar på bra och effektiva lösningar - men då och då, eller ja - ganska ofta det med, gör att jag letar genvägar.

Genvägar kan vara bra ibland men just idag när jag skulle ta mig runt fem kilometers löpspår på ett eller annat sätt så var det liksom inte ett alternativ att gena för att hitta en kortare väg. Målet var att springa så långt jag orkade och sen försöka att pass för pass ta mig lite längre innan jag till slut skulle kunna springa den där halvmilen. Den halvmilen som så sent som vid femtiden idag när jag knatade hem från jobbet kändes snudd på ouppnåelig.

*

Målet var att ta sig från jobbet klockan fem och sitta vid datorn med en förbered matlåda senast kvart över för att på så sätt vara i slag för löpning klockan sju. Som vanligt tog det lite längre tid än planerat att sluta jobba men vid halv sex slängde jag i alla fall in matlådan i micron.

*

Det gjorde att klockan närmade sig halv åtta innan jag satte mig på cykeln för färd ut till samma löpspår som jag sprungit vilse i under måndagens första besök. Idag ägnade jag en god stund, i minst tolv sekunder, till att studera kartan innan jag drog iväg. Jag höll ett ganska lågt tempo men försökte att inte sakta ner när det började bli motlut, och motlut - det finns det gott om på Kärringberget. Det är heller ingen brist på rötter, fukt och lera - men sånt hindrar inte en Boot Campare.

*

När spåret vänt och jag kände att jag var på väg in mot Leksand igen så förbannade jag det faktum att det inte fanns några längdmarkeringar utmed banan så man visste ungefär hur långt man hade kvar. Jag tyckte mig dock skymta sommarlands stora parkering mellan tallar och sly så jag kände att jag nog skulle klara mig hela vägen utan att vila. Då helt plötsligt tornade Limhagens värmeverk upp sig mellan trädtopparna.

Jahaja - jag är på fel sida berget, då blir det uppför nu då...

Jag korsade en skogsbilväg och fortsatte längs med stigen som jag var helt övertygad om var den rätta. Men helt plötsligt så fanns det inga gula 5km-markeringar på träden.

Men va fan, har jag sprungit fel idag igen - BP

Vänd på klacken och kutade tillbaka för att lokalisera en gul markering och se vart jag skulle. Den enda gula plutten jag hittade låg i förlängningen av den stigen jag sprungit på, så jag fick vända igen och passera skogsbilvägen för tredje gången. Efter några hundra meter på den stigen så dök det dock upp en guling igen - skönt. Gulingen hade sällskap av en rostig plåtbit med tre härliga, vackra, underbara tecken på sig.

4 K M

Det var alltså bara en femtedel kvar och jag fick ny energi i benen och, även om det var lite uppför och mer än lovligt likt ett träsk på sina ställen, bestämde mig helt enkelt för att nu springer jag hela vägen oavsett hur ont det gör.

*

Det gjorde ärligt talat inte särskilt ont. Nått slags semihåll hade jag sista delen men inte mer än att jag kunde förtränga det med mental kraft och försöka göra nått åt det genom långa djupa kontrollerade andetag.

*

Till slut såg jag den, skylten som i vanliga fall markerar början på löpslingan - som idag utgjorde mitt mål. Det har aldrig varit vackrare. Jag träffade på en svampplockare när jag precis kom fram, hon såg väl inte helt oöverraskad ut över att träffa på en svettig 110kilos skäggjoggare mitt i skogen. Dessutom hade hon inte hittat en enda svamp, behållningen av hennes skogstripp blev helt enkelt jag.

*

Vet inte riktigt hur jag ska fortsätta med joggingen nästa vecka. Ska konsultera min Boot Camp-instruktör så får vi se vad det blir. På lördag blir det, om vädret tillåter, ett rekordförsök insjön runt på cykeln. Efter det blir det nog ett varv till, bara för att.

Första joggingturen

Inget Boot Camp idag, men tröjan åkte på ändå. Det är tre veckor tills det drar igång igen, dessa tre veckor tänker jag i den mån det går träna på samma dagar som campet ligger. Alltså måndag, onsdag och fredag.

Idag stod jogging på schemat. Planen var att kuta i löpspåret ovanför Leksand Strand och där springa halvmilsspåret tills jag inte kunde springa mer. Målet för nästa joggingpass, som ligger på onsdag var att ta sig längre. När jag sedan, efter hur många pass det nu blir, tar mig runt halvmilen utan att behöva vila så ska jag börja ta tid.

*

Kom hem lite för sent från jobbet och fick inte i mig mat förens klockan var en bit efter sex. Inte bra då jag har en tendens att få hälsa på middagen igen om jag äter den för nära inpå träningen. Detta medförde att jag cyklade ut mot spåret strax efter klockan åtta. Höll bra tempo på cykeln för att vara uppvärmd när jag kom fram.

*

När jag parkerat cykeln så studerade jag kartan en stund innan jag taggade till och gav mig av. Det gick oväntat bra ända tills de gula markeringarna försvann. Jag hade sprungit fel. Så här i efterhand tror jag det är kroppen som jävlas tillbaka med mig. Vid den här tiden på året är den van att befinna sig på krogar, ståplatser i små trånga hockeylador, O'Learys och soffor hos folk man haft efterfest hos.

Istället får den nu uppleva myrmark, bårbärning, löpspår och proteindrinkar - klart som fan den försvara sig genom att förvirra mig lite.

*

Nåväl, jag kom i alla fall ut på något som jag trodde var rätt spår igen, fast i bakvarv - men så var ju naturligtvis inte fallet. Min halvmil blev, efter noggranna uträkningar och vilda chansningar, ungefär hälften av den tänkta sträckan - MEN;

Jag sprang hela vägen vilket känns jävligt bra. På onsdag så vet jag i alla fall vart jag inte ska springa och matplanerna är att laga en så pass stor och god middag imorgon så jag kan ta med mig en matlåda och äta den på jobbet vid femtiden på onsdag.

2½ kilometer idag, jag går nog för att springa hela 5km-sträckan på onsdag, vi får se hur det går. Imorgon ska jag redogöra för testvärdena jag fick i måndags förra veckan. Vi ska göra samma test om tre veckor igen och då ska det förhoppningsvis ha hänt lite saker. Planen är att jobba på att gå ner i vikt de här tre veckorna för att kunna tillgodogöra mig Boot Camp 3 på ett bättre sätt än jag kunde Boot Camp 2.

Sista passet med gänget

Det var blandade känslor i fredags. Häftigt att har genomfört sex veckors hård träning och det har gett resultat. Även fast det är många från det här gänget som skall vara med på Boot Camp 3 som drar igång 29/8 så kommer säkert många att falla bort. Tråkigt, hade gärna kört sex veckor till med samma laguppställning, men å andra sidan kommer jag få nya vänner i nästa gäng.

*

Det sista passet var det absolut roligaste hittills. Det snackades i gruppen om att det skulle bli myrsprining och vi hade fått order om att det var heltäckande klädsel och gärna handskar som gällde. Jag fick en tillfällig machoförvirring och ignorerade handskrekomendationen, något jag skulle ångra senare.

Passet började med att instruktörerna ställde upp oss utanför entrén till Lif'n'Joy och frågade om någon ville ta befälet. Det kändes som ett Emil-uppdrag så jag var snabbt uppe med handen. Jag fick ett kuvert med instruktioner. Vi skulle transportera oss till Sundet som ligger på vägen ut mot Siljansnäs. Vi skulle undvika tätbebyggda områden och öppen terräng. I utrustningsväg så skulle vi ha med oss fyra träningspinnar och två bårar.

På kartan hittade jag en kraftledningsgata som skulle ta oss i princip rätt emot etappens slutmål. Vi hade 25 minuter på oss och jag bedömde sträckan till runt två kilometer fågelvägen.

Det var jävligt ont om fåglar i laguppställningen den här dagen och rulltrapporna lyste med sin frånvaro när vi drog iväg genom snårskogen under kraftledningen. Vi tog oss hur som helst fram inom den utsatta tiden och hittade ett nytt kuvert på stranden.

*

Att träna har för mig tidigare förknippats med svettluktande gymlokaler. Nu stod jag istället svettig och taggad till tusen vid Siljans strand tillsammans med ett gäng sköningar. Jag hann dock inte njuta så mycket av detta innan det blev dags att öppna nästa kuvert.

Instruktionerna var klara, vi skulle ta oss upp på vägen med en kamrat på båren - tyvärr var dock i princip hela landmassan mellan oss och bron minerad. En av lättviktarna i gruppen fick lägga sig på båren och vi traskade ut i vattnet. Blev imponerad över att ingen gnällde eller ens visade några tendenser till att inte vilja stövla ut i vätan.

Just här ångrade jag bittert att jag inte köpte de löpartights jag stod och höll i på sportaffären i torsdags. Hockeyskolans JOFA-mjukisbyxor och sjövatten skulle kunna säljas tillsammans i en förpackning märkt instant fotboja - Zlatan i gatan va tungt det blev.



*

Att låta adrenalinet pumpa och driva en mot ett mål är en jättebra tillgång under sådan här träning. Dock fick det mig att glömma att undersöka kartan i detalj - vilket i sin tur gjorde att jag var på väg att traska rätt ut i den kanal där båtarna går in mot sundet. Med lite påhejning från en av instruktörerna så hittade jag dock en landtunga fri från minor som tog oss till målet.

*

Nästa uppdrag blev att ta sig tillbaka mot Källberget, den här gången på andra sidan vägen mot Siljansnäs. Vi skulle hålla oss minst fem meter från vägen och där fanns det två alternativ. Tät snårskog eller en träskliknande våtmark. Efter ett kort rådslag klev vi ner i vattnet igen och tog oss mot målet.

Nästan framme vid etappens slut så öppnade sig terrängen något och snårskog ersattes med meterhöga nässlor och tistlar.

"Tack så mycket för den här rutten" muttrade jag för mig själv men inte så någon annan kunde höra det.

När vi kom fram till målet klev jag av som befäl och gav det uppdraget till en kamrat i gruppen. Att kämpa sig igenom terrängen och samtidigt försöka hålla koll på vart man ska vidare och att ingen i gruppen sackar efter eller får motivationsdippar tröttar ut hjärnan rätt snabbt.

I det nya kuvertet stod enbart att vi skulle ta oss tillbaka till Life'n'Joy. Det kändes lite för enkelt för att vara avslutning och känslan var helt rätt. När vi travat upp mot samma kraftledningsgata som tog oss ner mot Sundet ligger plötsligt våra kära instruktörer och ojar sig i en glänta. Det var bara att lassa på dessa på bårarna och börja färden hemåt.

*

Våra instruktörer, Henrik och Alexandra, spelar inte riktigt i samma viktklass. Alex bår gick rätt lätt att bära medan Henriks orsakade lite mer slit. Alla kämpade på efter bästa förmåga och med hjälp av en hel del hjälteinsatser och kreativa bärtekniker så tog vi oss hela vägen. Det var många bilister på vägen till jobbet som tittade storögt på oss när vi kom sprättande ur skogen vid Moskogen strax efter klockan sju.

Känslan när vi äntligen fick sätta ner bårarna utanför gymmet var helt fantastiskt. Även om det inte var det fysiskt jobbigaste passet under de här sex veckorna så var det mer problemlösning i grupp än det var tidigare vilket var väldigt påfrestande men samtidigt riktigt roligt.

*

Vi avslutade passet och några valde att gå ner på byn och äta frukost på ett fik. Snudd på hotellfrukost för en femtiolapp satt inte helt fel.

*

Träningen har i alla fall gett resultat. Jag vet inte exakt vad jag vägde när jag började i och med att jag missade det första passet, men uppskattningsvis har jag tappat någonstans mellan sex och åtta kilo. Jag har också byggt på mig muskler under den här perioden så hur mycket fett jag har tappat vet jag inte.

Det är dock väldigt motiverande när det kommer fram folk och frågar hur mycket jag gått ner. Mer ska det bli - eller ja mindre, fast ni förstår nog.

Det här med Boot Camp

När Lars Erlman, en ruskigt skön snubbe och nybliven vän, första gången introducerade mig för själva iden bakom Boot Camp så beskrev han det som "armeinspirerade hårdträning, utomhus oavsett väder i grupp med instruktörer" och jag blev såld direkt.

Jag har förmodligen en adhd-släng då jag sällan kan koncentrera mig under några längre perioder. Däremot har jag nog full-hdadhd - d.v.s. när jag väl lyckas hålla fokus uppe är det jävligt högupplöst och bra bild.

Detta i kombination med en något vek självdisciplin (något jag dock jobbar på dagligen) gör att det här med att gå på gym och träna själv inte riktigt är något för mig. Jag är även överspontan så det gick på ungefär noll och en halv sekund att bestämma sig för att jag skulle vara med. Sagt och gjort så lyckades jag naturligtvis missa det första passet på grund av ett missförstånd som jag hur mycket jag än tänker på det inte för mitt liv kan komma på hur det uppstod.

På det andra passet trodde jag att jag skulle dö, vi sprang precis samma sträcka som igår fast med ett stopp på vägen. Under stoppet gjorde vi armhävningar, situps och axelövningar - sen skulle det springas igen. Mina ben idiotförklarade gång på gång hjärnan som tvinga ut dem på detta spektakel. Jag kunde ju ha setat hemma och spelat Starcraft 2 med ena vaden lite nonchalant upphängd på datorn och den andra på baslådan - men nej då, det skulle kutas i både skog och på asfalt.

Nåväl, nu har sex veckor gått sedan dess. 93 sekunder är avskalade från 1100-meterstiden, ungefär sex kilo är avskalade från kroppen och ungefär femton nya kompisar kan räknas in i bekantskapskretsen.

Jag har redan nu anmält mig till nästa Boot Camp som drar igång i slutet av augusti. Sex härliga veckor till alltså. Jag kommer dock missa tre eller fyra pass på grund av jobb men det får gå ändå. Jag missade tre eller fyra pass den här gången p.g.a. ovan nämnda missförstånd samt sjukdom.

Då kör vi

Sitter just nu nyduschad, endorfinhög och helt jävla slut i mitt datarum med en nymixad proteinshake framför mig. Nog för att jag har gillat att äta i hela mitt liv, men att äta efter träning slår det mesta i matväg.

Jag har precis genomfört pass 17 av 18 under Lif'n'Joys Boot Camp 2. Dagens pass började med löptest. Vi sprang en slinga på 1100 meter i Källans elljusspår. Vi körde samma slinga på tid under första veckan av Boot Camp och då orkade jag inte ens löpa hela vägen. Då kom jag i mål på tiden 6:58 - sist av alla i gruppen. Idag skulle vi alltså genomföra samma sträcka igen.

Dagens pass
Vi samlades som vanligt utanför gymmet strax innan klockan sju. För dagen var vi knappt halv styrka, bara åtta personer dök upp vilket är det minsta antalet vi varit. Vi joggade i grupp via Moskogens stugor där grilldoften som vanligt gjorde sitt bästa för att få en på andra tankar och skicka de synapser som signalerade träning på semester - men icke.

Jag kände redan på vägen upp att det förmodligen skulle bli en ganska stor förbättring av tiden. Snacket innan gick att jag skulle vara nöjd med att förbättra mig 30 sekunder, vilket jag förmodligen hade varit.

När vi kom fram till Källan tog en av våra instruktörer, Henrik, med sig delar av gruppen för att visa hur spåret gick. Förra gången vi sprang där uppe så tog jag helt slut redan på värmningen vilket förmodligen bidrog till den tämligen värdelösa tiden. Jag tog därför beslutet att hoppa över uppvärmningsvarvet och ge allt när det väl var tidtagning, ett beslut som jag inte ångrar.

Det var gemensam start och jag försökte hänga på så gott det gick men fick släppa efter lite drygt två hundra meter. Taktiken var att inte ta ut sig för tidigt och hålla ett tempo som skulle göra att jag orkade löpa hela vägen så jag tvekade aldrig att släppa iväg de övriga.

Jag travade på bland rötter, grus, sand och kottar och det kändes redan halvvägs att det här går ju betydligt lättare än förra gången. Vilket inte är så konstigt, då lät jag som en blandning mellan Darth Vader och en dammsugare från förra sekelskiftet redan när vi drog iväg på uppvärmningsvarvet.

Känslan av att ha krafter kvar till en spurt var en ny sensation och inget jag har något alls emot att känna vid fler tillfällen framöver. Körde ända in i kaklet och fick en smärre chock när jag fick höra tiden.

5:25 skrek Henrik - nu beväpnad med ett tidtagarur av senaste modell.

En förbättring med en minut och trettiotre sekunder, eller 29% om man vill räkna på det sättet. Vilket jag också gjorde i huvudet efter loppet - till Instruktör Alexandras stora förvåning. Här ser du en som kan huvudräkning A!

---

Så där ja - då var man bloggare igen då.