Sitter just nu nyduschad, endorfinhög och helt jävla slut i mitt datarum med en nymixad proteinshake framför mig. Nog för att jag har gillat att äta i hela mitt liv, men att äta efter träning slår det mesta i matväg.
Jag har precis genomfört pass 17 av 18 under Lif'n'Joys Boot Camp 2. Dagens pass började med löptest. Vi sprang en slinga på 1100 meter i Källans elljusspår. Vi körde samma slinga på tid under första veckan av Boot Camp och då orkade jag inte ens löpa hela vägen. Då kom jag i mål på tiden 6:58 - sist av alla i gruppen. Idag skulle vi alltså genomföra samma sträcka igen.
Dagens pass
Vi samlades som vanligt utanför gymmet strax innan klockan sju. För dagen var vi knappt halv styrka, bara åtta personer dök upp vilket är det minsta antalet vi varit. Vi joggade i grupp via Moskogens stugor där grilldoften som vanligt gjorde sitt bästa för att få en på andra tankar och skicka de synapser som signalerade träning på semester - men icke.
Jag kände redan på vägen upp att det förmodligen skulle bli en ganska stor förbättring av tiden. Snacket innan gick att jag skulle vara nöjd med att förbättra mig 30 sekunder, vilket jag förmodligen hade varit.
När vi kom fram till Källan tog en av våra instruktörer, Henrik, med sig delar av gruppen för att visa hur spåret gick. Förra gången vi sprang där uppe så tog jag helt slut redan på värmningen vilket förmodligen bidrog till den tämligen värdelösa tiden. Jag tog därför beslutet att hoppa över uppvärmningsvarvet och ge allt när det väl var tidtagning, ett beslut som jag inte ångrar.
Det var gemensam start och jag försökte hänga på så gott det gick men fick släppa efter lite drygt två hundra meter. Taktiken var att inte ta ut sig för tidigt och hålla ett tempo som skulle göra att jag orkade löpa hela vägen så jag tvekade aldrig att släppa iväg de övriga.
Jag travade på bland rötter, grus, sand och kottar och det kändes redan halvvägs att det här går ju betydligt lättare än förra gången. Vilket inte är så konstigt, då lät jag som en blandning mellan Darth Vader och en dammsugare från förra sekelskiftet redan när vi drog iväg på uppvärmningsvarvet.
Känslan av att ha krafter kvar till en spurt var en ny sensation och inget jag har något alls emot att känna vid fler tillfällen framöver. Körde ända in i kaklet och fick en smärre chock när jag fick höra tiden.
5:25 skrek Henrik - nu beväpnad med ett tidtagarur av senaste modell.
En förbättring med en minut och trettiotre sekunder, eller 29% om man vill räkna på det sättet. Vilket jag också gjorde i huvudet efter loppet - till Instruktör Alexandras stora förvåning. Här ser du en som kan huvudräkning A!
Så där ja - då var man bloggare igen då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar