Det var blandade känslor i fredags. Häftigt att har genomfört sex veckors hård träning och det har gett resultat. Även fast det är många från det här gänget som skall vara med på Boot Camp 3 som drar igång 29/8 så kommer säkert många att falla bort. Tråkigt, hade gärna kört sex veckor till med samma laguppställning, men å andra sidan kommer jag få nya vänner i nästa gäng.*
Det sista passet var det absolut roligaste hittills. Det snackades i gruppen om att det skulle bli myrsprining och vi hade fått order om att det var heltäckande klädsel och gärna handskar som gällde. Jag fick en tillfällig machoförvirring och ignorerade handskrekomendationen, något jag skulle ångra senare.
Passet började med att instruktörerna ställde upp oss utanför entrén till Lif'n'Joy och frågade om någon ville ta befälet. Det kändes som ett Emil-uppdrag så jag var snabbt uppe med handen. Jag fick ett kuvert med instruktioner. Vi skulle transportera oss till Sundet som ligger på vägen ut mot Siljansnäs. Vi skulle undvika tätbebyggda områden och öppen terräng. I utrustningsväg så skulle vi ha med oss fyra träningspinnar och två bårar.
På kartan hittade jag en kraftledningsgata som skulle ta oss i princip rätt emot etappens slutmål. Vi hade 25 minuter på oss och jag bedömde sträckan till runt två kilometer fågelvägen.
Det var jävligt ont om fåglar i laguppställningen den här dagen och rulltrapporna lyste med sin frånvaro när vi drog iväg genom snårskogen under kraftledningen. Vi tog oss hur som helst fram inom den utsatta tiden och hittade ett nytt kuvert på stranden.
*
Att träna har för mig tidigare förknippats med svettluktande gymlokaler. Nu stod jag istället svettig och taggad till tusen vid Siljans strand tillsammans med ett gäng sköningar. Jag hann dock inte njuta så mycket av detta innan det blev dags att öppna nästa kuvert.
Instruktionerna var klara, vi skulle ta oss upp på vägen med en kamrat på båren - tyvärr var dock i princip hela landmassan mellan oss och bron minerad. En av lättviktarna i gruppen fick lägga sig på båren och vi traskade ut i vattnet. Blev imponerad över att ingen gnällde eller ens visade några tendenser till att inte vilja stövla ut i vätan.
Just här ångrade jag bittert att jag inte köpte de löpartights jag stod och höll i på sportaffären i torsdags. Hockeyskolans JOFA-mjukisbyxor och sjövatten skulle kunna säljas tillsammans i en förpackning märkt instant fotboja - Zlatan i gatan va tungt det blev.
*
Att låta adrenalinet pumpa och driva en mot ett mål är en jättebra tillgång under sådan här träning. Dock fick det mig att glömma att undersöka kartan i detalj - vilket i sin tur gjorde att jag var på väg att traska rätt ut i den kanal där båtarna går in mot sundet. Med lite påhejning från en av instruktörerna så hittade jag dock en landtunga fri från minor som tog oss till målet.
*
Nästa uppdrag blev att ta sig tillbaka mot Källberget, den här gången på andra sidan vägen mot Siljansnäs. Vi skulle hålla oss minst fem meter från vägen och där fanns det två alternativ. Tät snårskog eller en träskliknande våtmark. Efter ett kort rådslag klev vi ner i vattnet igen och tog oss mot målet.
Nästan framme vid etappens slut så öppnade sig terrängen något och snårskog ersattes med meterhöga nässlor och tistlar.
"Tack så mycket för den här rutten" muttrade jag för mig själv men inte så någon annan kunde höra det.
När vi kom fram till målet klev jag av som befäl och gav det uppdraget till en kamrat i gruppen. Att kämpa sig igenom terrängen och samtidigt försöka hålla koll på vart man ska vidare och att ingen i gruppen sackar efter eller får motivationsdippar tröttar ut hjärnan rätt snabbt.
I det nya kuvertet stod enbart att vi skulle ta oss tillbaka till Life'n'Joy. Det kändes lite för enkelt för att vara avslutning och känslan var helt rätt. När vi travat upp mot samma kraftledningsgata som tog oss ner mot Sundet ligger plötsligt våra kära instruktörer och ojar sig i en glänta. Det var bara att lassa på dessa på bårarna och börja färden hemåt.
*
Våra instruktörer, Henrik och Alexandra, spelar inte riktigt i samma viktklass. Alex bår gick rätt lätt att bära medan Henriks orsakade lite mer slit. Alla kämpade på efter bästa förmåga och med hjälp av en hel del hjälteinsatser och kreativa bärtekniker så tog vi oss hela vägen. Det var många bilister på vägen till jobbet som tittade storögt på oss när vi kom sprättande ur skogen vid Moskogen strax efter klockan sju.
Känslan när vi äntligen fick sätta ner bårarna utanför gymmet var helt fantastiskt. Även om det inte var det fysiskt jobbigaste passet under de här sex veckorna så var det mer problemlösning i grupp än det var tidigare vilket var väldigt påfrestande men samtidigt riktigt roligt.
*
Vi avslutade passet och några valde att gå ner på byn och äta frukost på ett fik. Snudd på hotellfrukost för en femtiolapp satt inte helt fel.
*
Träningen har i alla fall gett resultat. Jag vet inte exakt vad jag vägde när jag började i och med att jag missade det första passet, men uppskattningsvis har jag tappat någonstans mellan sex och åtta kilo. Jag har också byggt på mig muskler under den här perioden så hur mycket fett jag har tappat vet jag inte.
Det är dock väldigt motiverande när det kommer fram folk och frågar hur mycket jag gått ner. Mer ska det bli - eller ja mindre, fast ni förstår nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar