Jag är en idiot

Vill först understryka att låten ovan inte är tillägnad någon annan än mig, även om jag lovade att blogga om en låt som jag fick på hjärnan när jag såg BootCampare kämpa idag. Den låten hittar vi istället här:

Svenne Rubins – Det Fixar Sig, Olsson!

Såg en av mina frisörskor kriga för sitt liv mot håll, viljan att lägga av och pulsdunkande lår, ovana vid jägarvila och fick då följande strof i skallen:

Alla behöver en egen hejarklack ibland

Så såg hon ut och då rykte det i min hejarklacksnerv, som är tämligen stor och välanvänd. Tyvärr var lungorna hundratio procent upptagna med att förse resten av kroppen med syre och stämbanden framförde Stön-pust-och-stånk i A-moll.

Men tanken fanns där.

*

Hur gick då dagens löptest?

Det gick bra. Jag funderade rätt mycket innan på vad som var en realistisk målsättning och därmed ett bra starttempo men kom aldrig riktigt fram till något. Joggingturen från Lif'n'Joy upp till Källan gick bra och jag kunde utan problem småprata under tiden.

Att man aldrig lär sig hålla käften!

Denna mun, denna mun. En av mina favoritdelar på kroppen som i måndags vägde in på 109 kilo. Den ska minsann gå i ett och visst har det lockat fram ett och annat skratt, men jag är övertygad om att den förbrukade rätt mycket syre som egentligen borde vara i den delen av kroppen som faktiskt existerar från hakorna och neråt.

Jag skyller mitt håll under uppvärmningsvarvet på kilometersträckan på att käften gick lite väl mycket på vägen upp.

*

Va fan är håll egentligen? Enligt Wikipedia är det följande:

Håll
Orsaken till värken är okänd men en hypotes är att diafragman som sitter som en skiljevägg mellan buken och bröstkorgen smärtar på grund av syrebrist.

Ja inte blev man klokare av det, förutom att det heter Side stich på engelska. Bra att vet om jag skulle springa till de Brittiska öarna någon gång.

Hur som helst så är håll en jäävligt onödig grej.

*

Jag startade i ett tempo som var i överkant av vad jag trodde att jag skulle kunna klara av. Det gick förvånansvärt bra och jag spurtade verkligen i mål.

Erlman och grabbarna sprint stack som vanligt iväg med ett furiöst tempo och försvann med älgkliv rätt ut i skogen. När jag var på väg in mot mål kändes det nästan för bra och jag blev på något sätt övertygad om att vi i mitten av fältet sprungit fel och tagit en kortare väg. Jag förväntade mig att bli omsprungen av en arg Erlman. Hur nu en sådan ser ut.

Tiden blev 5:21 vilket är en förbättring med 13 sekunder jämfört med sluttestet för tre veckor sedan. Jag hade hoppats att jag skulle kunna komma i mål på samma tid som då och blev väldigt glad när jag fick reda på det.

Jag har ju faktiskt sprungit en del under de här tre veckorna. Men senaste veckan har inneburit två Finlandskryssningar och en helg i huvudstaden. Inte den optimala uppladdningen. Nu är det dock hyfsad kost, minimalt med kalla öl och vettiga sovtider som gäller.

*

Låten längst upp är den som för tillfället spelas upp i mitt huvud medan jag springer. Är inne i en Imperiet period och det här måste vara en av de vackraste låtarna jag hört i hela mitt liv.