Det här med Boot Camp

När Lars Erlman, en ruskigt skön snubbe och nybliven vän, första gången introducerade mig för själva iden bakom Boot Camp så beskrev han det som "armeinspirerade hårdträning, utomhus oavsett väder i grupp med instruktörer" och jag blev såld direkt.

Jag har förmodligen en adhd-släng då jag sällan kan koncentrera mig under några längre perioder. Däremot har jag nog full-hdadhd - d.v.s. när jag väl lyckas hålla fokus uppe är det jävligt högupplöst och bra bild.

Detta i kombination med en något vek självdisciplin (något jag dock jobbar på dagligen) gör att det här med att gå på gym och träna själv inte riktigt är något för mig. Jag är även överspontan så det gick på ungefär noll och en halv sekund att bestämma sig för att jag skulle vara med. Sagt och gjort så lyckades jag naturligtvis missa det första passet på grund av ett missförstånd som jag hur mycket jag än tänker på det inte för mitt liv kan komma på hur det uppstod.

På det andra passet trodde jag att jag skulle dö, vi sprang precis samma sträcka som igår fast med ett stopp på vägen. Under stoppet gjorde vi armhävningar, situps och axelövningar - sen skulle det springas igen. Mina ben idiotförklarade gång på gång hjärnan som tvinga ut dem på detta spektakel. Jag kunde ju ha setat hemma och spelat Starcraft 2 med ena vaden lite nonchalant upphängd på datorn och den andra på baslådan - men nej då, det skulle kutas i både skog och på asfalt.

Nåväl, nu har sex veckor gått sedan dess. 93 sekunder är avskalade från 1100-meterstiden, ungefär sex kilo är avskalade från kroppen och ungefär femton nya kompisar kan räknas in i bekantskapskretsen.

Jag har redan nu anmält mig till nästa Boot Camp som drar igång i slutet av augusti. Sex härliga veckor till alltså. Jag kommer dock missa tre eller fyra pass på grund av jobb men det får gå ändå. Jag missade tre eller fyra pass den här gången p.g.a. ovan nämnda missförstånd samt sjukdom.