Att springa har blivit nått roligt. Det vill säga från första löpsteget i alla fall - att bestämma sig och ta sig till spåret är fortfarande det jobbigaste. Med en söndertrasad dygnsrytm efter helgen och inte optimalt födointag under dagen så slocknade jag på soffan efter att jag kommit hem. Vaknade någon stans runt åtta vaknade jag och någonstans hittade jag motivationen till att byta om och sätta mig på cykeln med riktning Kärringberget.
*
Ångrar det inte alls. Löpning och den endorfinkicken som det medför är som en inverterad fylla. Efter några stadiga groggar blir jag jävligt smart och kommer på en massa roliga saker, när jag sprungit ett par kilometer blir jag också jävligt smart och kommer på en massa bra saker - bra saker som dessutom skulle göra att jag mår bättre dagen efter, och där slutar likheterna med att festa.
När det här blogginlägget är färdigt ska jag sätta mig och skriva ett viktigt brev som jag inte riktigt vet om någon kommer läsa - men skrivas ska det, det bestämde jag mig för ute i spåret.
*
Jag hade förväntat mig ett ännu lerigare skogsspår idag efter morgonens brutal-regn, men det var ungefär som sist. Nu hade jag dessutom sprungit där förut så jag visste ungefär vart de värsta lerpölarna kommer och kunde i god tid kika ut en alternativ väg - trodde jag. Första gången jag fick lämna spåret för att röra mig smidigt som en gasell ute bland blåbär och granar så trampade jag rätt ner i ett hål som var så pass djupt att jag inte nådde botten. Bra hjortfot!
*
Fick främmande i skogen idag. När jag hade dryga kilometern kvar så brakade en fin rådjursbock med rejäla horn ut på spåret, såg mig, vände på ett sätt som jag aldrig lär kunna göra och försvann rätt ut i skogen igen. Under en stund funderade jag lite på vad jag hade gjort om den hade blivit arg på mig, hornen såg jävligt vassa ut och det var rätt långt till närmsta hus.
Tankarna på hur man slåss med ett argt rådjur upptog mina tankar på vägen ner mot anslagstavlan som markerar slutet på halvmilsspåret.
*
Det var första gången jag tog tid på min egen löpning. Sprang fem kilometer hyfsat kuperad terräng på 39 minuter och 43 sekunder. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Idag blev jag tvungen att stanna två korta stunder. En gång för att sträcka ut vaderna som inte alls var i form idag och en annan gång strax där efter för att knyta vänsterskon som nog gick upp när jag sprang ner i det där hålet vid sidan av stigen.
Nåväl, nu har jag i alla fall en rikttid för framtid springningar.
*
Hur det ska bli med träningen under veckan vet jag inte. Onsdagens halvmil ser jag redan nu fram emot men sen är det fullt upp på jobbet typ dygnet runt fram tills söndag. Risken är även stor att det kan bli en kall eller två på lördag efter jobbet. Nåväl - det får nog bli söndag om jag inte får ett spel och går upp tidigt för att springa innan jobbet.
Jisses - är det verkligen jag som tänker sådana här tankar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar