Jag har flyttat

Bloggen är flyttad till

blogg.emilnilsen.se

Halvmara

Jag klarade av det. Men jisses vilken smärta det var den sista halvmilen, och de sista 2,5 kilometerna var mer eller mindre tortyr. Tror aldrig jag har känt så någon gång tidigare. Men jag fixade det, målet var att springa på 2:30 - jag gjorde det på 2:19 vilket är mer än godkänt. 11 minuter kanske inte låter så mycket men det är nästan en halvminut snabbare per kilometer än jag hade vågat hoppas på.

*


På förhand var det stigningen upp på Plintsberget som var det jag oroade mig för mest. Denna låg tidigt i loppet och klarades av utan några större svårigheter. När vi passerade skolan i Tällberg, och då hade avverkat ungefär två tredjedelar, det var då det började bli drygt.

Stigningen upp mot järnvägsstationen ville aldrig ta slut. Lägg sedan till det trevliga gänget som satt och grillade i en hage vid sidan av vägen, med varsin kall öl i näven, så är det förståeligt att tankar som "va i helvete håller jag på med" dök upp.

Men jag visste vad jag höll på med, jag visste hur jag skulle göra och jag gjorde det. Smärtan fick mig att promenera under vissa delar av de avslutande bitarna - men jag tog mig i mål, på nytt personbästa.


Här bjuder jag på några bilder från spektaklet.

Standardfrukost + ett extra ägg

Kollade väderprognosen - såg bra ut

Hann även med att jobba lite innan skjutsen anlände

Ut på balkongen för att bekräfta vad SMHI skrev på hemsidan - bra väder

 Den gode @stefan_elings med fru hämtade upp mig vid tolv

På plats i Tällberg

Två grabbar redo för springning

Eller ja - snart i alla fall

Startplatsen mitt i Tällberg

Starten har precis gått, det kan vara jag till vänster i bild...


Varvning vid Tällbergsgården

Just här gick det otroligt lätt och jag började få tankar om en tid runt två timmar blankt

 Nära målgången fanns det inga sådana tankar - nu handlade det om att överleva

Vilket jag gjorde

Målet i sikte

 Har bara svaga minnen av intervjun efter målgång - helt slut var jag hur som helst

 Belöningen hos grannen hemma i Leksand - första ölen på 120 dagar

Bonusbild:
Hungern dagen efter visste inga gränser. Den mest välförtjänta pizzan i världshistorien fick agera både lunch och middag.

Uppladdning

På lördag är det dags för nästa delmål, d.v.s. Tällberg halvmarathon. Jag ser verkligen fram emot det och tycker att jag borde kunna komma in på en tid under 2½ timme. Körde sista utmattningspasset i lördags. Det blev tio hemska (första fem var inte så hemska - men det vägdes upp av de sista fem) vändor i trappen borta vid Barkdal.

47 härliga steg, sen jogging upp till de gamla tennisbanorna, ner till strandpromenaden och sen runt igen - tio ggr. Det känns bra i låren idag kan jag lova.

*

Förberedelserna i övrigt innefattar faktiskt bara en lugn löpvända runt Limsjön imorgon tisdag. Sen är det vila och bra mat som gäller innan det är dags att tävla, mest mot mig själv.

*

Semestern är slut och första dagen på jobbet är avklarad. Riktigt kul att vara igång igen även om det här med att ställa klockan kändes jävligt onödigt i morse. Just nu skulle jag med lätthet kunna somna framför teven men jag ska tvinga mig själv att vara vaken i alla fall två timmar till innan det blir sovning.

*

Har tänkt mycket på maten och hur jag ska lägga upp den under veckan. Har pratat med en del personer med mycket rutin och kunskap och kommit fram till att det in princip blir att äta som vanligt. På tävlingsdagen blir det sen frukost och sen en proteinshake ungefär 75 minuter innan start. Det är planen nu i alla fall, jag hinner säkerligen ändra mig innan det blir dags.

Hälla Triathlon

Cykelpumpning innan starten

För första gången sedan jag började träna på allvar har jag nu tävlat. Riktigt roligt var det och det gav rejält med mersmak. Ett triathlon stod alltså på schemat. De angivna distanserna i det förra inlägget stämde inte riktigt då arrangörerna valt att använda fjärdedelar av det som kallas motionstriathlon. Hur som helst så var det 800 meter löpning, 300 meter simning, ytterligare 800 meter löpning och sen 5000 meter cykel.

Riktigt hög puls efter simningen

Jag gick ut alldeles för hårt på löpningen och fick se mig passerad av rätt så många på den andra halvan av den första åttahundringen. Simningen, som var den grejen jag var nervös för innan, gick oväntat bra. Jag har precis noll kunskaper i frisim och är ännu sämre på att dyka. Det var med andra ord bröstsim med bombstart som gällde.

Jag touchade lerbottnen på uppskattningsvis tre meters djup och tog mig upp till ytan utan problem. Väl där var det bara att kämpa på. Jag höll jämna steg med de runt omkring mig men lyckades ta mig förbi två stycken när jag tog en riktigt tajt väg i hårnålskurvan runt den näst sista bojen.

*

Väl på land var jag brutaltrött och det tog alldeles för lång tid att få på mig skorna igen. Detta skall åtgärdas till nästa år. Den knappa kilometern upp till växling avverkades i det jämnt tuggande tempo jag avser använda mig av under halvmaran om två veckor.

Helt slut vid målgången

Jag tänkte redan i förrgår att är jag bara hyfsat med när det ska cyklas så kan det nog bli en bra placering. Det stämde, till viss del. Jag plockade två, tre eller fyra placeringar under trampningen. Min landsvägshoj har visserligen hybriddäck men på vissa partier, utfyllda med sprängsten, av Hällas åkervägar var det inte att tänka på att styra. Det var trampa lugnt och be till högre makter om att cykeln inte skulle välta eller däcken skulle ge sig.

*

Jag kom i mål som tolva vilket jag är nöjd med. Att göra en tävling första gången handlar för mig om att ha ett riktmärke att sätta mål efter till nästa år. Det här är ett typexempel på detta. Riktigt roligt och väldigt bra jobb från arrangörerna.

Till nästa ska jag har en mountainbike med mig, lite simträning innan och förhoppningsvis en tio kilo lättare Emil på startlinjen. Jag får också träna lite på att knyta skorna så jag inte tappar en minut där. Tiden blev 24,06 vilket är fyra minuter efter segraren. Jag borde kunna kapa i alla fall två av dessa minuter till nästa år.

Marginellt utvilad någon minut efter målet

 Alla bilder lånade från http://hallatriathlon.blogspot.se/

Kan inte riktigt sova...

Imorgon, eller ja egentligen idag - semesterdygnsrytmen är tämligen väck - ska jag genomföra min första uthållighetstävling sedan lilla Siljansloppet någon gång under tiden på högstadiet. Då fick jag och en kompis någon slags snilleblixt, trodde vi, och tryckte dextrosol som om det vore smågodis. Det ska jag inte göra imorgon.

*

Hälla Triathlon står på menyn och ingredienserna är följande:

Löpning ca 300 m
Simning ca 300 m
Löpning ca 2,5 km
Cykling ca 5 km


Inget oöverkomlig på något sätt och jag har riktigt svårt att sätta upp en måltid, men snabbt uträknat så borde jag kunna göra det på 35-40 minuter. Även 45 skulle jag vara nöjd med och går jag under 30 blir jag vansinnigt stolt. Men det är extremt svårt att försöka fundera på hur lång tid de olika momenten skall ta. Dels för att jag inte vet hur banan ser ut men framför allt för att jag inte har någon som helst aning om hur fort jag kommer att simma.

*

Simningen är nog det enda jag är nervös för. Jag har inte simmat mer än tio meter i taget de senaste fem åren och vattnet i älven håller en temperatur som garanterat kommer medföra en del krympning. Nu ska jag verkligen försöka att sova - det är tävling imorgon.

Tillbaka i gamla fotspår

Det som gjorde att jag hamnade i den här träningshysterin, beroendet, livsstilsförändringen - vad man nu väljer att kalla det, var att en dåvarande kompis och nuvarande god vän drog med mig på boot camp. En träningsform som fortfarande är det absolut roligaste jag provat på.

Tyvärr passade inte sommarens BC-perioder in i mitt träningsupplägg men jag hoppas verkligen att jag kan komma tillbaka till träningsformen, både som utövare och instruktör.

Det har mest blivit träning på egen hand i gymmet och löppass på sista tiden men idag blev det grupp-pass på Life'n'Joy - lite av en slump.

Grundplanen var att köra bröst och rygg i gymmet och sen avsluta med ett spinning pass på 30 minuter. Nu låg det ett Cross It på en halvtimma precis innan spinningen och Fröken Owetz fick med mig där på den sista platsen.

Å vilken jävla åktur.

*

Att träna själv har sin charm, man är inte beroende av någon annan och man kan göra det precis när man vill. Men jävlar va jag har saknat BC, utan att ens ha tänkt på det. Känslan av att köra två och två inomhus är inte riktigt samma som att köra med en hel grupp utomhus - men det drar igång samma mekanismer inom mig.

Att sedan Cross It avslutades med att vi fullkomligt körde skiten ur låren och vaderna borgade för ett spännande spinningpass.

*

Spinning är inte riktigt min grej, men ett halvtimmespass kan jag plåga mig igenom, just för att jag vet att det är bra träning. Plåga är ordet. Det finns nog ingen träningsform, i alla fall ingen jag provat, där det är lättare att få kontakt.

Kontakt är alltså att man verkligen hittar rörelsen för att träna den muskel man ämnar träna. Spinning fullständigt krossar benen och hjärta/lungor får sig en åktur de med.

*

När Tällberg är avklarat kommer jag, i samråd med mina kära chefer Karin och Alexandra, att försöka mig på Cross Fit, alltså den hårdare varianten. Nu är det dags för dusch och ikväll blir det inga som helst problem att somna med ett leende på läpparna.

Just nu gör det ont överallt...

... mest gör det dock ont i mina lår och resten av benen. Idag, eller egentligen igår, stod det första riktiga långa löp-passet på schemat. Men eftersom vi hade en närvaro med jobbet på P&L och det stod kvällspass på mitt lördagsschema förflyttade jag det här löppasset till söndagen.

En söndag som började med regn, regn och lite mer regn. Men efter en snabb koll på SMHI.se såg det ut som att det skulle lätta framåt eftermiddagen. En snabb förmiddagsvända till Borlänge, där jag hela tiden tog små klunkar ur min vattenflaska för att på så sätt ha tillräckligt med vätska i kroppen när löpningen skulle genomföras.

*

Min löpteknik har säkerligen mycket i övrigt att önska men jag har kommit på en teknik för att få hjärnan att glömma bort att vi är ute och springer. Jag tänker helt enkelt på andra saker, saker som är spännande, saker som framkallar känslor och annat som kan få mig att helt plötsligt fundera på hur det var att springa den senaste kilometern.

*

På schemat stod det lugn löpning 18-20 kilometer. En halvmara är 21,1 kilometer och jag bestämde mig tidigt att om jag klarar två mil så klarar jag den där sista kilometern så att jag har en tid att gå på när det är dags för Tällberg.

*

Dagens löpning förlades till hembyn Rönnäs och vändan runt kvarndammen där. Detta gjorde att det inte var några som helst problem att plocka fram minnen att lura hjärnan med. Över 30 år av roliga och tråkiga minnen finns lagrade på diverse hyllor strax ovanför axlarna.

*

Det första varvet klarades av utan några större intermezzon men jag konstaterade att telefonen på armen, som meddelar mig efter varannan kilometer, inte noterade sextusen meter fören jag varvat föräldrahemmet. Det skulle alltså inte räcka med tre varv för att få ihop minimimängden 18 kilometer. Detta gjorde att jag på det andra och tredje varvet valde en längre väg i skogen, en väg med en stigning som var allt annat än roligt.

*

Det är väldigt spännande hur hjärnan plockar fram minnen. Doften av granhäcken vid sidan av vägen på första stigningen fick mig att tänka på hur jag sålde frön till den äldre damen som bodde där. På något av varven började jag även tänka på hur jag ramlade av cykeln inne på gården hos några sommargäster. Skosnöret fastande på något sätt i trampan och lindades in mer och mer ju mer jag trampade, till slut tog det stopp och jag föll handlöst.

På något sätt fick jag det till att det hela var lillebrors fel och han fick därmed en rejäl utskällning.

Han var nog van...

*

Jag hade som sagt druckit extremt mycket vatten under dagen. Troligen för mycket, för jag har nog aldrig kissat så många gånger på så kort tid. Det blev ett par stopp per varv, akuta stopp - en del på mindre lämpliga ställen. Men jag tror att det blev en blottningsfri löpvända till slut, även om det var nära att lillemil hade möjlighet att andas när bilar passerade.

*

När jag passerade Slars tänkte jag på tremänningen Anders Ståhls förmaning om att löpning skulle ge någon slags kick. Det är säkerligen 10-15 år sedan han sa det och den upplagan av Emil Nilsén bara skrattade bort det hela.

När jag sprang förbi Bystugan tänkte jag på hur jag lekte med syskonen Olsson från Orsa som tillbringade sommrarna i byn.

Lite efter Bystugan står det en stubbe av en gammal björk. En björk som jag lutade mig mot när jag fick min första kyss. På samma ställe på sista varvet tänkte jag på vilket flyt det var att ingen av vare sig pojkarna Nilsén, Snis eller Holmberg drunkade i, alternativ slog ihjäl sig emot, vägtrumman vid diverse somriga bäcklekar eller vintriga tokhopp medelst pulka, bob och helt ostyrbara miniskidor.

*

När jag kom fram till asfaltsvägen längst bort i byn på de tredje varvet sa min telefon åt mig att jag sprungit 18 kilometer. Då var jag tämligen sliten och varken mattekunskaperna eller längduppskattningsförmågan var på topp. Jag var helt övertygad om att det säkerligen är minst tre kilometer därifrån och hem.

Det var det inte. Jag fick inte höra Nike-apps-damens ljuva stämma säga twenty kilometers innan jag tagit en extravända ner på Sturåkern där en något förvånad bymamma vinkade åt mig genom köksfönstret.

*

Nere på Sturåkern, där mycket av uppväxten tillbringades, fullkomligt rasade det minnen från de dammiga hyllorna i huvudet. Ickegenialiteten i att gömma sig bakom en bikupa när vi lekte burken, och det knöliga huvudet som detta medförde. Den förbjudna leken med tändare och frigolit i en hög med timmer, som kunde ha slutat hur illa som helst. Min, enligt övriga besökare, legendariska midsommardags entré när jag på mammas gamla cykel kom på grusvägen med nått så nostalgiskt som en halvfull plastdunk i ena handen.

*

Jag fick tvåmilsnoteringen från telefonen precis innan jag avslutat extravändan och kommit upp på den knöliga, och hårda, asfalten vid Lerbergs torg. Hjärnan kändes som äppelmos men jag fick i alla fall fram tanken på att ge fötterna, som vid det här laget även de kändes som äppelmos, ordern att springa genom Nilsésgården och köra den sista kilometern ner mot Båthusen och tillbaka upp till föräldrahemmet.

*

Vid det laget var det färdigläst från minnesarkivet, nu handlade det enbart om att ta sig i mål.

*

Jag slet loss telefonen från armen för att kunna hålla ett vakande öga på de tickande siffrorna. Jag ville verkligen inte bli tvungen att springa hela vägen ner till sjön. Detta då sista backen är av det stupartade slaget och som gjorde för att vara den tuva som välte halvmaralasset. Jag vände precis ovanför nämnda backe och tog mig upp emot föräldrahemmet.

Raksträckan där har aaaaaaldrig varit lääääääängre. Dessutom var jag inte helt säker på hur lång en halvmara var. Det är ju några extrameter efter 2,1 mil och jag ville verkligen inte komma fram och märka att det fattades några ynka steg för att den skulle vara komplett.

Jag mer eller mindre rasade upp på altanen hemma hos mor och far. Där tog jag fram telefonen och avslutade rundan. Ur högtalaren hördes

"This is Lance Armstrong. Congratulations on your best time on the half marathon"

Tiden blev två timmar, arton minuter och elva sekunder. Den ska slås i Tällberg!

*

Lycka!

Framsteg

Då var vecka två över. Den avslutades med en rolig invägning och en skön löptur. Vi börjar med den sistnämnda. På schemat stod en kilometer uppvärmning, tre kilometer tröskelfart - vad det nu betydde och avslutningsvis två kilometer lugn jogging.

Plats för detta blev hembyn Rönnäs och den första kilometern, den lugna alltså, tog jag det riktigt lugnt. Så pass lugnt att jag började tänka saker som "i det här tempot klarar jag lätt av den där halvmaran i Tällberg" och "jag kanske springer ett extra varv runt byn när det här är klart".

Riktigt så kändes det inte när de tre kilometerna i tröskelfart var avklarade.

*

Invägning i söndags:
98.1

Glad Emil

*

Det här med tröskelfart pratade jag om med fystränarna på jobbet. Det är alltså i princip så fort man kan springa utan att rasa ihop. Där någonstans låg jag under tre kilometer med varierande backighet. Jag fick hela tiden pusha mig själv för att försöka springa lite snabbare och när jag passerade slaktladan som jag hade som riktmärke så fick jag promenera runt hundra meter innan jag började joggingen hemåt.

Det hela resulterade dock i min snabbaste vända runt den sträckan och under löpningen satte jag personligt rekord på halvmilen. 30 minuter och 53 sekunder lyder det - vilket jag är jävligt nöjd med måste jag säga.

Här är rundan runt kvarnen i Rönnäs. Färgkoden är för tempot, ju grönare desto snabbare.

*

Imorgon ska jag springa just halvmilen - lugnt tempo står det på schemat och det ska jag försöka hålla. Samtidigt kommer jag nog vara sugen på att försöka ta mig under halvtimmen om det känns som att jag har det i kroppen.

Löpträning vecka 1

Då var vecka ett avklarad. En vecka som egentligen var en helg, som egentligen var en lördag. En lördag som innehöll en mil på löpbandet. Anledningen till att det blev löpbandet var vädret.

Först tyckte mina genvägsgener att vädret var en utmärkt ursäkt för att inte springa alls. Jag hade planerat att kuta milen utomhus på morgonen, men det tokregnade och jag sköt snabbt upp springande till eftermiddagen. Förmiddagen tillbringades med shoping och babymys i Borlänge. När jag rullade hemåt så började latmaskarna i kroppen att föra tankarna mot att skjuta upp löpningen till söndag. Men då sa jag åt mig själv på skarpen att om det står en mil på lördagen i schemat, då ska det banne mig löpas en mil på lördagen.

*

Vädret såg allt annat än stabilt ut så det blev som sagt löpbandet på Life'n'Joy som fick agera arena för passet. Målet var, enligt schemat, att springa en mil i lugnt tempo. Jag hade dock en föreställning om att jag skulle försöka komma under timmen. Senast jag sprang milen blev det 63 minuter, då sprang jag utomhus med backar och allt annat det innebär.

Jag började med ett 10km/h-tempo och det kändes riktigt bra och när jag passerade första tusenmetersmarkeringen ökade jag tempot till 11 kilometer i timmen.

Dumt.

Jag tog helt slut, fick håll och var tvungen att dra ner till promenadtempo en stund för att återfå andningen. Tänkte många motiverande tankar, men framför allt var det ett citat som ekade på rätt bra innanför skallbenet:

"Man måste köra slut på den första andningen innan man inser att man har en andra"

Jag önskade länge och hårt efter den där andra andningen, men mina önskningar ville inte uppfyllas. Något som däremot fylldes upp var kissblåsan vilket resulterade i att jag fick springa in på dass efter att jag tagit mig sex kilometer på 42 minuter. Pausfunktionen på löpbandet ger en exakt 60 sekunder att uträtta sådant på, något som jag inte riktigt hann med. Så det blev ett litet längre uppehåll där jag fick dra igång löpbandet och fixa lite med inställningarna för att sätta upp de sista fyra kilometerna som mål. I och med att det stod lugnt tempo på schemat satte jag bandet på 8 km/h och tog mig i mål på 72 minuter.

*

Näst pass är sex kilometer på tisdag, med en hastighet av sex till sju kilometer i timmen. Jag hoppas på bra väder så jag kan springa utomhus och jag har en känsla av att jag kommer springa sju kilometer på lite snabbare tid än vad schemat säger. Jag är riktigt sugen på att prova något av spåren uppe på Källberget där jag inte sprungit mycket alls.

Vi får se hur det blir, nu blir det i alla fall tvättstugan och sen sängen.

Tällberg nästa

Halvmaran i Tällberg är mindre än två månader bort och det är hög tid att lägga i princip allt fokus på den. Löpschemat ovan skall kompletteras med en del gympass, dels för att stärka den viktiga coren som används mycket för att hålla god hållning under löpningen. Men även för att inte tappa de muskler som jag byggt på mig under vintern och våren.

Det ska bli jävligt spännande att se hur min kropp svarar på det här. Det är liksom inga korta sträckor som skall klaras av. Jag kommer troligen använda mig av löpspåren i närheten av arenan i ganska stor utsträckning, men omväxling förnöjer och det kan bli både löparbana, källbergsmil och kanske till och med något besök uppe i Tällberg innan det är dags.

Börjar med milen imorgon - ska bli spännande att se hur det går. 63 minuter sist - hoppas jag kan gå under timmen den här gången.

Lite siffror

För att kunna hålla koll på hur vi ligger till i förhållande till målet, som jag döpt till 136690 (nationaldagen 2013 90 kilo) kommer vi att genomföra en liten mätning och vägningsprocess en gång i månaden fram tills dess.

Det hela går till så att jag ställer mig på en mackapär på gymmet som inte bara väger mig utan även skickar någon slags ström genom kroppen och på så vis får fram massa andra värden. Det är kanske inte de mest vetenskapliga värdena i världen som kommer fram men i och med att vi kommer använda samma apparat varje månad så ger det i alla fall en indikation på varthän det barkar.

En väldigt exakt mackapär är dock måttbandet, och det blir ännu mer exakt i händerna på Karin som står för mätningarna. Hon har mätt stuss, midja, bröst, biceps, lår och vader. Mätningarna genomförs stående med avslappnade muskler.

Varje månad, på eller strax efter den sjätte, kommer jag presentera siffrorna på bloggen. Efter tre månader kommer jag börja göra diagram av det hela för att överskådligt kunna presentera förbättringarna.

Mätning 6/6 2012
Stuss - 111 cm
Midja - 101 cm
Bröst - 110 cm
Biceps - 40 cm
Lår - 66 cm
Vader - 42 cm

Mackapärmätningar - tights och funktions-tshirt på
Vikt - 101,1 kg
Fett% - 20,5%
Muskelmassa - 76,5 kg
Kroppsålder - 31 år

Det där med kroppsålder är jävligt spännande. När jag hade invägning inför mitt första boot camp, för ungefär 11 månader sedan, så hade jag en kroppsålder på 43 år. Jag har alltså, enligt mätmackapären, inte bara tappat 20 kilo, jag har även blivit 12 år yngre.

Nya mål

Gårdagens möte med Karin från Life'n'Joy löpte relativt smärtfritt. Jag fick, å det här var nog första gången, skäll för att jag äter för lite. Så nu utökas proteinintaget på morgonen och mellanmålen går från ett halv paket keso till ett helt. Vidare var det bara småjusteringar så som att vi gör lite ändringar i intaget av kapslarna med Omega 3 och håller ännu hårdare på knytnäve-knytnäve-handflata-principen vid jobbluncherna.

*

Målmässigt har vi satt upp följande långsiktiga mål:

Nationaldagen 2013 ska vikten vara 90 kilo, det vill säga jag ska tappa strax under ett kilo kroppsvikt per månad fram tills dess. Detta bör inte var något problem, men det kommer krävas disciplin.

Vi har delat upp det hela i mindre perioder på en till två månader med olika sorters träning. Först och främst är det styrketräning den här veckan ut. På måndag, jag hoppas kunna ändra detta till söndag på grund av utbildning på jobbet måndag/tisdag, ska Karin presentera ett löpprogram för mig.

Löpprogrammets mål är att jag ska komma i så pass bra löpform att jag klarar av Tällberg Halvmaraton på en tid på max två timmar och trettio minuter. Så ser planen ut just nu.

*

Vidare har jag fått förfrågan om att agera instruktör i den kommande Fort Gjort-satsningen på Life'n'Joy, något jag tackade ja till på stående fot. Gänget på gymmet har gjort så fruktansvärt mycket för mig och ställt upp på alla möjliga sätt så det finns liksom inte på världskartan att tacka nej.

Jag kommer nog aldrig riktigt vare sig få dem att inse hur tacksam jag är, eller lyckas återgälda allt de gjort. Den här livsstillsomställningen, för det är inget mindre än det, hade inte varit möjligt utan dem.

*

Programmet fram till Tällberg kommer innehålla tre löppass och två gympass i veckan. Ett av passen ska vara core och det andra ska vara helkroppsträning typ Easy line, cross fit, cross it, pump it eller kanske fight it. Hur det gick när jag zumbade senast vet vi så det blir inget sånt.

Målmöte

Ja i söndags vägde jag alltså in på under 100 kilo vilket gör att den här bloggens namn egentligen borde ändras. Men det är inte aktuellt just nu, i framtiden kommer den dock flyttas över till emilnilsen.se som är under utveckling. Vet dock inte när det händer.

Det innebär dock att nya mål måste sättas upp och det är just ett målmöte jag har med Karin om 20 minuter. Jag har fått i uppgift av henne att föra en detaljerad matdagbok över igår och idag, vilket jag gjort. Samt att hitta på en bild på en manskropp som jag vill ha som målbild. Det senare är inte helt lätt då de flesta bilderna på tränade killar på nätet är i fullständigt deffad form - alltså med minimalt underhudsfett. En sådan låg nivå kan man kanske hålla i en vecka, sen mår man inte bra av det. Jag tränar för att må bra och ett av målen jag hoppas att vi sätter upp idag är att hitta en balans där jag kan vara nöjd med min kropp och ändå må bra.

*

Ett av målen som ju redan är spikat är att jag ska ta mig genom Tällberg Halvmaraton i början av augusti. Detta har, i kombination med den pågående träningen, gjort att jag helt slutat dricka. Inte en droppe alkohol sedan fredag 13/4 och ingenting innan jag kommit i mål i Tällberg.

Under vintern är det mycket möjligt att det blir pilsner vid några få tillfällen, men som förut - ett par öl vid varje hemmamatch, blir det aldrig mer.

Jag saknar det faktiskt ingenting. Vet dock inte hur det blir när det vankas grillning, brännboll och midsommarfirande - men jag är helt säker på att det kommer gå alldeles utmärkt att ha roligt och sedan ta bilen hem för att lägga sig. Lägga sig i tid och gå till gymmet fräsch dagen efter.

*

Jag vill definitivt inte skaffa mig en löparkropp. Jag vill ligga någonstans mellan 90 och 100 kilo men jag vill få bort lite fett runt magtrakten, i ansiktet och på halsen. Jag hittar verkligen ingen bild på hur jag skulle vilja se ut, de flesta före och efter bilder visar smala saker på runt 75 kilo - det är ingenting för mig.

Svårighetsgraden för en kille som är smal att ha magrutor är ungefär samma som för en överviktig tjej att lyckas ha stora bröst.

*

Målet nu, innan jag pratat med Karin är alltså runt 90 kilo, magrutor, mindre fett på/runt ansikte/hals och så vill jag bygga upp bröstmusklerna lite. Vi får se vad målet är när jag kommer hem från gymmet.

Klockan 11:22 - 3/6 2012. Matchvikt: 99.8 kilo

Det tog ungefär ett halvår längre än jag först hade satt som mål. Men nu är jag under hundra kilo för första gången på jag vet riktigt när, men troligen har jag inte varit under på den här sidan millennieskiftet.

Det är en rätt konstig känsla måste jag säga. Nog för att det här, av mig själv, har reducerats till ett delmål på vägen mot ett större mål som jag ännu inte har definierat riktigt, men som ligger där och lurar höljt i dimma. Det första delmålet är i alla fall Tällberg Halvmarathon om två månader.

*

När man nått sitt mål är det ju tillbörligt att tacka de som gjort det möjligt. Här  kommer därför ett gäng tack.

Först och främst - Lars Erlman. Den ytterst trevliga och brighta karln som lurade med mig på boot camp för första gången.

Där träffade jag den andra på tacklistan - Alexandra Tägtström, instruktör och personlig tränare på Life'n'Joy. Utan henne - och hennes underbara mamma Karin, hade det här inte varit möjligt, det hade inte ens varit med på kartan - tack så mycket.

Stort tack även till alla andra på gymmet, alla träningskamrater, alla som tutat och skrikit saker när jag varit ute och sprungit/promenerat på byn och tack till alla andra som på något sätt uppmuntrat, inspirerat eller försökt hjälpa till.

Ett speciellt stort tack till alla er som inte trodde jag skulle lyckas, ni har varit en stor del i att jag lyckats motivera mig genom de perioder där det gått tungt och trögt. Ni kommer säkerligen skaka på huvudet ännu mer och muttra ännu bittrare när nästa mål blir satt och offentligt.

Nu blir det en välförtjänt frukost och en låååååång dusch.

Mvh Mr Tvåsiffrig

Ruskigt nära

Kortaste inlägget i bloggens, relativt korta, historia. Vägde mig precis och vågen visade 100,7 - gick och kissade och vägde mig igen, vågen visade 100,4. Det innebär, förutom att vi nu vet hur mycket jag kissade, att det bara är ett ynka halvkilo från att första målet nås.

*

Gårdagen innehöll endast en 40 minuter lång promenad på morgonen och inget träningspass på kvällen. Detta då jag drog ut min sista visdomstand och blev beordrad att sitta still i soffan resten av dagen. Jag somnade vid nio och vaknade strax efter åtta nu i morse. Riktigt skönt. Vila är ett vapen har jag hört.

Blir nog ingen träning alls idag, men imorgon kör vi igång igen och på söndag ska jag - hör och häpna - göra comeback på fotbollsplanen. Vanlig svensk fotboll alltså, inte den underbara med axelskydd och hjälm.

Spurten kvar

Vägde mig i morse, har tappat ett ynka hekto sedan förra veckan. Enligt tjejerna på gymmet gör jag något fel i kosten och de har nog precis rätt i det de säger. I lördags tog jag en liten nätt promenad på strax under tre mil, det tog fem timmar och enligt Nike-appen jag har i luren gick det åt strax över 2200 kalorijävlar.

Detta gjort att jag tillät mig en kebab med bröd under lunchstoppet, kan det vara den som spökar?

Vet faktiskt inte vad det är - det jag vet är att jag gett mig fan på att vara tvåsiffrig innan den här veckan är slut. Detta gör att jag nu sitter på gymmet och skriver. Måndagens vanliga pass, med rygg och axlar i fokus, är avklarat och i normala fall hade jag varit på väg hemåt vid det här laget. Så är dock inte fallet utan jag ska om sjutton minuter infinna mig på ett Easy Line pass där jag tänker köra så hårt det bara går. Karin har för övrigt utlovat ett rejält drygt pass - vilket jag är övertygad om att hon kommer se till att det blir.

*

Jag fick med mig min andra PT, Alexandra, på morgonens promenad. Det innebar två saker.
1 - Nytt personligt rekord på den knappa sex kilometer långa sträckan
2 - Gott om tid för prat om träning.

Vi kom fram till att vi bägge ska jobba för att målet ska nås innan söndag kväll, om jag så ska tillbringa hela jävla lördagen med att promenera en liknande vända som i lördags.

Veckan kanske inte är optimal för detta då jag har ett Quiz-gig imorgon kväll och ska dra ut en visdomstand på onsdag vilket gör att i alla fall under just onsdagen kommer bli svårt att klämma in två pass. Har dock bokat en kvällspromenad uppe i bergen med trevligt sällskap så någon slags träning kommer det bli, även om det kanske blir mer blodsmak än vanligt i munnen.

*

Nu ska tvåsiffrighetens härliga lätthet infinna sig. Jag hade innan axel/rygg-passet en liten diskussion, eller snarare förmedling av min åsikt - det fanns inget utrymmer för motargument - om att göra sitt bästa.

Jag hävdar att det till 90% är folk som misslyckas som pratar om att göra sitt bästa. Antingen gör man det som krävs - och lyckas, eller så gör man för lite - och misslyckas. Om det man gjorde för lite är så mycket man klarar av är man helt enkelt, just då - och inte som person - utan bara i paritet till målet, för dålig.

Lyckas man så spelar det ingen roll om man nyttjade 10% eller 100% av sin förmåga - man har lyckats, och lyckas är målet.

Jag tänker lyckas komma under hundra kilo innan midnatt på söndag, det kommer nog krävas runt 100% av min förmåga, det är jag villig att ge.

Nu kör vi.

Nu är det nära

Dagen började som vanligt 05:55 när min klockradio går igång. Programledaren för Vaken tackar för sig och lämnar över till ekonyheterna. Jag tänker varje morgon att direkt nyheterna är klara ska jag gå upp, varje morgon blir det lite senare än så.

Idag hade jag dock anledning att kliva upp direkt, även om det gick lite trögt. Elin, på bilden ovan, skulle nämligen utgöra träningssällskap. Intervaller i gropen stod på schemat. När jag pratade med Alexandra på gymmet igår och började snacka i termer om timmar och trekvart och konstant springning så hade jag INGEN ANING om vad jag pratade om.

Sträckan vi sprang var majstångsplanen - upp för branden på mot tingshuset - kanten på gropen tills branten flackade, ner igen och så vidare.

På de 20 minuter vi körde hann Elin, som lirar hockey i högsta damserien - i ett blåvitt lag alldeles i närheten faktiskt, och säkerligen väger minst 30 kilo mindre än undertecknad med 20 varv. Jag vet inte om hon varvade mig två eller tre gånger, men någonstans runt 17 vändor tror jag att jag gjorde. Benen klarade det utan några som helst problem, trots att jag tränade just dessa igår. Lungorna var däremot på krigsstigen och gillade inte alls belastningen, de får dock vänja sig - för det blir mer intervaller om ett par veckor när nuvarande träningsprogram skall kasseras och inriktningen blir att överleva halvmaran i Tällberg. Utan att för den skull tappa de muskler jag slitit med att bygga upp under våren.

*

När jag kom hem efter intervallerna i gropen i morse, klädde av mig och ställde mig på vågen så visade den 101,4 kilo. Vilket jag tror, har inte orkat kolla tillbaka i bloggen, är det minsta jag vägt sen jag började träna. Det först uppsatta målet på tvåsiffrig matchvikt är alltså inom klart räckhåll.

Det har dock reducerats, inte betydelsemässigt - men verbalt, från ett slutmål till ett delmål i hela den här livsstilsomställningen. Nästa vecka ska jag sätta mig ner med The Tägströms på Life'n'Joy och sätta upp mål för ett helt år framåt. Snackade med Alex om det idag och jag ser verkligen fram emot detta.

*

Nu borde jag sovit för 42 minuter sedan, men det är inte ofta Stiko lirar här hemma i byn så det är helt giltigt förfall. Klockan bryr sig dock inte det minsta om detta, den drar igång radion 05:55 och river av en serie riktigt elaka pip om jag inte gått upp innan 06:07.

Det måste jag dock göra, 06:10 ska jag träffa Elin här ute på gatan. Sex kilometers promenad står på schemat.

#braliv

Skadad

Under några års hockey, många års kampsportande och tre säsonger fotboll i Copperheads gjorde klarade jag mig undan med en stukad fot vid ett tillfälle. Jag har visserligen haft lite ont i fötterna i sommar men det skyller jag helt och fast på nya skor.

Då är det smått ironiskt att jag lyckas skada ryggen, på nått sått, den första gången jag provade på zumba.

*

Jag har ju, som trogna läsare säkert vet, lovat mina instruktörer att någon gång vara med på ett zumba-pass. Dels för att det var det enda passet jag ännu inte provat på sedan jag började på Life'n'Joy men framför allt för att det inte är något som passar in på fördomarna om mig själv.

Inget tillfälle skulle vara bättre för detta än gårdagens medlemskväll på gymmet. Sagt och gjort, 16:30 stod jag - något nervös ska jag villigt erkänna - i spegelsalen och musiken drog igång. Visst var det svårt att hänga med i en början men när tröttheten dök upp försvann alla hämningar och det var bara att köra på så bra det gick.

Jag vet att det finns en del mobilfilmer på det hela och jag hoppas kunna bjuda på dessa här på bloggen.

*

I slutet av passet kändes det lite konstigt i delar av ryggen. Jag tänkte inte mer på det utan viftade bort det som att det säkert var muskler jag inte var van att utsätta som kände sig lite nyvakna. Direkt efter zumban gick jag för att köra crossfit, men redan under uppvärmningen konstaterade jag att något var fel.

Fick liniment av receptionisten och tryckte i mig ett par värktabletter vilket gjorde att det kändes lite bättre. Fick ordern "totalvila" av Karin så det här med att springa Limsjön Maraton idag blev det inget alls av med.

*

Jag ska dock köra ultraintervaller så fort ryggen känns bättre. Tre varv runt Limsjön med 30 minuters vila mellan varje varv är målet.

Nu blir det en dag i soffan med precis ingenting inplanerat. Vila är ett vapen.

*

Men jag vill bänkpressa...

Inga ursäkter och nya skor

I

Paolo Roberto twittrade ett väldigt tänkvärt citat under lördagen:

Varje val du gör för dig antingen mot eller från dina mål.

Under veckan som gått har jag tillbringat onsdag, torsdag, fredag och lördag i huvudstaden på jobbuppdrag. Det har varit många möten och väldigt lite tid för träning. Planen var att delta på konferensen under onsdag och torsdag för att tillbringa fredagen med att besöka kunder och leverantörer.

Dock blev jag ombedd att medverka lite mer på konferensen vilket jag självklart tackade ja till och då blev det väldigt lite tid över.

Planen var att, genom CMS Travelpass, genomföra två pass på Må Bättre i Solna. CMS Travelpass innebär kort sammanfattat att om man är medlem på ett gym som deltar i detta samarbete så kan man träna gratis på alla andra gym som också är med. Suveränt om man ska iväg på semester eller jobb som nu var fallet.

Det visade sig dock att jag blev kvar på hotellet hela tiden - men som tur var visade det sig också att det fanns ett litet gym på hotellet. Så det blev ett pass under torsdagen, vilket gjorde att tre av veckans fem gympass var avklarade när jag kom hem till Leksand igen under lördagen.

Det fjärde passet, lår och vader, genomfördes utan några som helst problem i förmiddags. Sen blev det middag ute i byn och efter det återvände jag direkt till Life'n'Joy för att genomföra det femte passet, axlar och triceps. Så alla veckans pass är nu avklarade.

Måndagens pass innehåller även det, enligt schemat, en del axelövningar. Så jag tar helt enkelt och byter plats på måndag och tisdag den stundande veckan, och vips: jag är tillbaka på par igen.

*

Jag hann under Stockholmsvistelsen med två besök på löplabbet. Ett för att prova ut ett par skor, och ett för att köpa de utprovade. Valet föll på skodonet som avbildats ovan. De lystrar, så gott skor kan lystra, till namnet Nike Triax Structure 15.

Valet stod mellan dessa och ett par blåvita från New Balance. Det som fällde avgörandet, och det lär ju lite till för att de blåvita färgerna skall bortprioriteras, var möjligheten att utrusta dojorna med ett chip. Chipet kopplas sedan samman, trådlöst, med telefonen och kommer hålla koll på lite mer saker än vanliga GPS-monitorer (typ Runkeeper och Funbeat) klarar av.

*

Jag har haft ont i fötterna sedan förra söndagens mil, vilket gör att jag tar det väldigt lugnt med löpandet den kommande veckan. Dock har jag knatat omkring i dessa skor under dagen och det har faktiskt känts skillnad i trampdynorna, så jag hoppas att jag kan springa igen nästa vecka.

Dock blir det morgonpromenad som vanligt 05:55 imorgon bitti - ska nu jaga rätt på en ny ljudbok att lyssna på.

Första utomhusmilen avklarad

 

 Det här med den ADHD jag inbillar mig är orsaken till min taskiga impulskontroll är inte alltid till en nackdel. Nu på morgonen hade jag först tänkt att jag skulle ta den vanliga promenadvändan men helt plötsligt fick jag för mig att det var dags att börja kuta istället.

Tällberg halvmaraton är just nu 90 dagar bort och ska jag ha en chans att överleva måste promenaderna, gradvis men bestämt, övergå i joggingturer.

Jag hade inget bestämt mål tidsmässigt när jag gav mig av, men någonstans i bakhuvudet fanns en förhoppning om att klara av det på någonstans mellan 70 och 75 minuter. Jag startade när Sparbankens klocka, som är betydligt mer pålitlig än dess termometer, stod på 09:02. När jag svängde ut på Tällbergsvägen hörde jag klocktornet ute på kyrkudden ringa ut att klockan var tio. Då förstod jag att det hade gått rätt bra.

*

Jag har sprungit milen en enda gång tidigare, det var på löpbandet på Life'n'Joy med en konstant hastighet av tio kilometer i timmen. Detta kan ni läsa om här. Visst sprang vi milen någon gång under lumpen också, men det var dels för jättefantastiskt länge sedan och vad jag minns så innehöll den milen en hel del gångsteg och även en å annan genväg.

Hade bland annat en kompis som brukade smuggla med sig en plastpåse så han kunde simma över Djurgårdskanalen, naken, med kläderna i den och på så vis tjäna någon kilometer.

*

Dagens mil började med den vanliga gångrundan, alltså hemifrån - strandpromenaden - campingen - arenan. Där kom brytet. Istället för att rikta in mig på Torget 3 vek jag upp på Gropgatan, tog mig över Tällbergsvägen (stort tack till dig i den vita bilen som saktade in - jag såg dig inte riktigt, sorry) - svängde vänster vid den lilla fotbollsplanen - kutade förbi Bergakungen innan jag tog gångvägen förbi återvinningsstationen.

Fortsatte genom hockeyspelar-och-student-ghettot bort mot sjukstugan. Upp mot Tällbergsvägen igen ackompanjerad av ovan nämnda klockstapel. Här blev det psykologiskt jobbigt då jag såg målet vid fontänen men för att få ihop 10000 meter fick jag svänga ner vid Hemköp, runda Frälsningsarmébasen, passera Legends och till slut slå stanna vid den lilla muren utanför Mårtas.

Kollade upp på digitalklockans stora runda cirklar som tickade fram.

SPAR

BANK

+7

10:05

*

Jag hade alltså sprungit en mil, med en hel del jobbiga partier, på 1:03. Jag kunde knappt tro det och skulle säkert setat där och gottat mig ännu längre om inte spykänslorna dök upp. Jag ställde mig bakom anslagstavlan där Norets Byalag sätter upp sina lappar och kom helt plötsligt att tänka på att det jag förmodligen stått där med samma känsla, av annan anledning, ett par gånger förut.

*

Det här med andra andningen är lite spännande. Jag hade några riktigt dryga perioder under löprundan, men jag har kommit fram till att det går att övervinna dessa bara genom att tänka rätt. Jag vet att de här perioderna kommer och jag vet att de släpper efter några minuter, och att tänka på att det snart släpper gör att det i alla fall känns som att man påskyndar just den processen.

*
 

Nu har frukost intagits och jag sitter här med förhoppningar att mina fötter har klarat rundan bättre än de gjorde när jag kutade Limsjön för några veckor sedan. Morgonpromenaderna borde ha stärkt upp muskulaturen i tassarna och förhoppningsvis kommer det att gå bra att springa två gånger av de fem morgonvändorna jag ska ta nästa vecka.

Fördomar

Det här inlägget har jag funderat på under en dryg vecka. Det hela började med att en bekant via twitter publicerade ett gäng något humoristiska regler för hur man ska bete sig på ett gym. Bland annat fanns följande paragraf med:
No men ar allowed to wear spandex shorts or pants at any time. No questions.

Detta ledde till en kortare debatt där jag försvarade mitt användande av ovan nämnda plagg och för detta blev kallad bland annat Lanefelt, dock med glimten i ögat. Det fick mig dock att tänka i banor kring fördomar om träning och om folk som tränar.

*

Fördomar är något jag är ganska van vid. Jag var under tiden på läktaren, i alla fall den första halvan, lite för bra på att odla myten om mig själv. Det gick nog i ärlighetens namn så långt att jag trodde på den själv.

Detta var naturligtvis jättebra just där på läktaren, på väg till och från bortamatcher, under segerfester och alla andra tillfällen i direkt anslutning till just matcherna. I övrigt blev det en tämligen konstig roll att antingen bära upp på hemköp eller behandlas som ickeexisterande under arbetstid.

*

Vad hade jag få för fördomar om träning innan jag började. Jo träning var tungt och tråkigt, det var bara massa tysta tunga killar som höll på med vikter och i hörnen stod ätstörningstjejerna på löpbanden tills de hade gjort sig av med allt vad kurvor heter.

Så är det inte.

Visst finns det stora killar som lyfter riktigt tungt. Dessa är dock några av de trevligaste typerna på gymmet och, i enlighet med en tes jag dryftar i en föreläsning jag skissar på, så är det enda som är roligare än att vara bra på något är när någon insett att man är bra på det och frågar om hjälp.

Aldrig sedan jag började träna har någon nekat att hjälpa mig när jag undrat över något, behövt passning vid bänkpressen eller haft något annat hjälpbehov inne på träningsanläggningen.

*

Angående spandexbyxorna så kan jag villigt erkänna att det var en liten tröskel för mig att ta mig över innan jag slutade att ha shorts ovanpå. Men med mina lår, som har en tendens att stöta ihop med varandra när jag går, så är dessa brallor ett måste för att överleva både promenader och gympass.

*

Bilden i inlägget är från idag när jag uppfyllde alla storstadsbors fördomar om hur man roar sig en solig vårdag här ute på vischan.

Hjälpte pappa med att ställa undan snöbladet och ta av kedjorna från däcken - känns som de inte kommer behövas nå mer på den här sidan midsommar.

*

Imorgon är det en stor dag. Jag ska för första gången ta hand om ett pass på Boot Camp. Deltagarna kommer både få puls och stärka sina kroppar med lite tunga övningar. Platsen är Ullvi och jag törs utlova ett av de vackraste träningspassen någonsin.

Första veckan lider mot sitt slut

Ja hur ska den här veckan sammanfattas då. Jag kan väl börja med att säga att fredagen, alltså dagen efter den grymt tunga torsdagen gick i en helt annan tonart. Jag kände mig pigg och gympasset gick över förväntan. Jag gick skynda mig lite för jag hade ett möte klockan sju. Detta gjorde att jag klarade av de sex övningarna på lite över halvtimmen, utan att tumma på kvaliteten i utförandet.

*

Enligt helgschemat är det en promenad på lördagen och vila hela söndagen. Nu kände jag mig så sliten igår att jag flyttade promenaden till idag istället. Det var nog behövligt.

Paolo Roberto upprepar ofta att "vila är ett vapen" - och i sådana fall är jag livsfarlig nu. Jag gick och la mig kvart i tio igår och vaknade till strax efter åtta i morse. Alltså över tio timmars sömn och en Emil som är fantastiskt utvilad idag.

*

Dagens träning skulle vara en promenad runt Limsjön. Men enligt rapporterna var det gummistövlar som gällde om man skulle ta sig torrskodd runt så det blev till att tänka om. Jag och Lollo, som stod för träningssällskapet idag, parkerade vid Ullvi skola och knatade upp på berget öster om densamma. Det fanns inte mycket till väg upp men det hindrade självklart inte oss.

En kortare paus vid slogboden längst upp på toppen och sen gav vi oss av i ni skogen. Efter lite navigerande och funderande kom vi fram i Ullvi by precis där jag hade tänkt mig. Planen var att få en kaffekopp hos en kompis som bor i Ullvi - och det fick vi.

Efter det knatade vi byvägen söderut och svängde av neråt precis innan Romma vägskäl. Sen blev det åker/cykelvägen tillbaka till Ullvi skola. En promenad på strax över sex kilometer som började med lite semibergsbestigning.

*

Imorgon drar vecka två igång med en morgonpromenad. Det verkar enligt SMHI bli bra väder i alla fall måndag, tisdag och onsdag. Ser faktiskt fram emot promenaden imorgon.

Dag 4 - nu går det tungt

Idag är det den hittills jobbigaste dagen rent fysiskt sedan jag började deffa. Jag var sjuuukt sugen på bröd på lunchen men fick, efter inrådan av Lars Erlman, nöja mig med att fylla på magsäcken med en halvliter kallt vatten.

Det känns som om det fattas något i kroppen, men ändå inte på det sättet som när jag hamnade i Falun.

Jag tror och hoppas att det är omställningen som gör detta och att det går över. Jag är i alla fall sjukt peppad på att strax bege mig till gymmet där nästa tisdags pass står på schemat - jag är alltså fortfarande några dagar före tidsschemat, vilket är positivt.

*

Som vanligt nu för tiden är det tre superset som står på schemat. Dessa är, i tur och ordning.

Superset 1
Knäböj - Skivstång på axlarna - tre set med åtta till tio repetitioner
Benspark - Maskin - tre set med åtta till tio repetitioner

Superset 2
Bulgariska enbensutfall i smithmaskinen, otroligt jobbigt - tre set med åtta till tio repetitioner
Crunches på pilatesboll - så många jag orkar, sist blev det tre gånger tjugofem

Superset 3
Benpress - den vanliga maskinen - tre set med åtta till tio repetitioner
Situps - inte helt snällt att köra detta direkt efter ett superset som innehöll 75 crunches. Sist fick jag släpa fram en motionscykel att stoppa in fötterna under för att ens orkar göra tre gånger tio.

Varje superset följs upp av tre till fem minuters vila.

*

Packar väskan och cyklar iväg nu. En trevlig film och ett gott mål mat väntar mig när jag kommer hem.

Glädje och gnäll

Ni som tränar regelbundet vet vilken skön känsla det är när man är klar, nöjd och endorfinhög. Den där känslan är en del av det som motiverar mig till att köra på. Idag fick jag för första gången uppleva sensationen när känslan dök upp innan, eller i början, av passet.

*

Till att börja med vaknade jag innan klockan, gick upp och var ute på morgonpromenaden i god tid. Älven och Siljan var bedövande vackra men det blev inget fotande i alla fall. Men jag har aldrig sett så blankt vatten, det var helt krusfritt från bron ända bort till campingen i Västanvik.

Då infann sig en varm känsla som påminner mycket om den jag har när jag avslutat den sex kilometer långa promenaden. Det hela blev inte det minsta sämre av att ljudboken om hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann är helt fantastiskt bra.

Jag skulle med lätthet kunna lyssna igenom den på fritiden efter jobbet, på väg till gymmet eller i tvättstugan. Men jag håller disciplinerat på att den tillhör morgonpromenaderna. Ytterligare ett sätt att motivera sig själv att kliva ut där på morgonkvisten.

*

Det börjar kännas i kroppen nu att jag kör hårt. Det finns inte samma kraft och inte samma energi i tanken. Det hjälper mig faktiskt på jobbet. De där extraenergin för att lyda alla impulser min överaktiva hjärna skickar ut finns inte och på så sätt får jag faktiskt mer gjort än i vanliga fall.

Ska diskutera det där med en bekant till mig som kan det där med hur hjärnan hos en sådan som mig fungerar, eller inte fungerar - vilket sätt man nu väljer att se på det.

*

Det var alltså en tämligen tungstyrd Emil som tvingade sig själv att packa gymväskan. Har inte riktigt haft energi för att använda tvättstugan på sista veckan och jag fick således gå på korståg och undersökande utredning för att hitta ett par strumpor att ha på mig efter passet. Lyckades hitta ett par och tvättade lite innan passet - så nu är allt sånt check för ett par veckor framöver.

Ja - jag har sjukt mycket strumpor. Bara en sort, eller i alla fall 90% är av samma sort, så jag slipper sortera dessa. Skönt.

*

Väl på gymmet var jag så pass glad att jag tagit mig dit så samma varma känsla som jag fick på strandpromenaden infann sig.

Passet gick bra och snabbt.

På vägen hem cyklade jag förbi boot camp-gänget och stannade för att titta lite på dessa. Alex instruerade och berättade för dem att jag troligen kommer dyka upp som gästinstruktör och citat "hitta på massa jävulskap". Det ser jag fram emot.

Nu ska jag somna i soffan.

Inget sjukhus än så länge

Ja ni som läser det jag skriver frekvent vet hur det gick sist jag skulle prova på det här med att räkna kalorier. Kort sagt slutade det på akuten på Falu lasarett och en ordinerad McFeast som intogs utan smakkänning på tre tuggor.

*

Det hände den andra dagen av totalt två som jag provade det här med deff. Jag är nu ganska exakt på samma tidpunkt och jag är på väg till gymmet. Så nått har jag i alla fall lärt mig.

Tjuvstartade i helgen så jag har snart tränat igenom den första träningsveckan av de åtta jag har program för. Det är spännande som fan att lägga om träningen från att köra så tung att jag verkligen fick slita för att klara av sex lyft/drag/tryck/press till att köra så jag ska klara åtta till tio. De första gångerna på passen handlar det mycket om att hitta rätt nivåer, vilket jag tycker att jag har lyckats väldigt bra med så här långt.

*

När jag gick igenom övningarna inför passet igår höll jag på att starta en mindre eldsvåda. Stressad Emil, massa häften och levande ljus är ingen bra kombination. Fick dock bukt med det hela rätt fort och utan att behöva använda vare sig vatten eller brandsläckare. Spännande värre var det dock i ungefär tolv sekunder.

*

Mitt under gårdagens pass hade jag ett långt samtal med Karin om kosten under de kommande veckorna. Jag berättade hur jag trodde jag skulle äta och det fick väl betyget 6/10 och redan idag har vi modifierat lite.

Ingen frukt till mellanmål på förmiddagen, det är keso som gäller, precis som eftermiddagsmellanmålet.

Proteinshaken som brukar intas efter passet intas nu till 2/3 innan, d.v.s innan jag cyklar hemifrån. Blir sedan en kopp kaffe på gymmet precis innan passet. Brukar spä ut den med kallvatten till dricktemperatur och sen sveper jag den.

Efter passet är det dags för den sista tredjedelen av shaken och sen bär det av hemåt för middag. Idag blir det lax med heta bönor, en solklar favorit.

*

Gårdagens kaloriintag slutade på 2162 stycken. Vilket är ungefär där jag ska ligga måndag och tisdag. Bra jobbat Emil.

Förutom gympassen har det blivit morgonpromenader både igår och idag. 30 minuter igår och 45 minuter idag. Nu hoppas jag verkligen att den sista snön har fallit, det blir jävligt kallt för fötterna när snöslasken vägrar släppa greppet om skorna.

Vid tisdagsmorgonens invägning visade vågen 104,4 kilo. Får jag bort det 15 Karin påstår att jag kommer få bort kommer jag alltså vara nere på 89,5 - vilket inte har hänt sedan slutet av nittiotalet.

Nästa invägning: torsdag morgon.

*

Igår ringde jag golfklubben och sa upp mitt medlemskap. Det kommer inte finns någon tid över till att gå där, tyvärr. Ska sälja klubborna och köpa nya skor samt lite mer träningskläder.

Ett rätt stort sett som känns som ett stort rätt steg.

Nu är det slut

Inlägget läses gärna med låten ovan igång

Jag säger inte att det är slut för evigt, vi kan säkert någon gång i framtiden hitta ett sätt att koexistera och göra det utan att det går åt helvete. Men just nu känner jag att jag behöver vara utan dig ett tag, hur länge vet jag inte och det spelar ingen roll om du tjatar - jag har bestämt mig för att inte gå på dina lockelser och löften, inte innan jag listat ut hur jag vill ha det.

Vi har haft en hel del roligt men du har också orsakat en hel del onödigt lidande både för mig, mina vänner, min familj och även en och annan okänd som hamnat i vägen när vi varit ute. Visst har några av de absolut roligaste stunderna i mitt liv spenderats i ditt sällskap men vid bottennappen har din närvaro varit i det närmaste hundraprocentigt.

Om jag har hittat någon annan? Både ja och nej. Det är klart att det i det här livet jag försöker leva nu finns de som tillsammans med råge fyller luckan efter dig - men någon som ensam tar din plats finns det inte, inte ännu i alla fall. Du vet själv hur bra du är på att göra mig glad och upprymd, men det fixar endorfinerna också. Du vet hur extremt bra du är på att få mig att känna mig oövervinnerlig, men jag börjar hitta dit även utan din hjälp. Du vet hur bra jag sover när du fått mig precis dit du vill, men det ordnar Limsjön åt mig nu.

Det kommer inte vara lätt att motstå dig när den varma sommarvinden bär med sig doften av nygrillat. Men jag behöver vara utan dig ett bra tag nu. Jag vet att det inte varit så jävla illa den senaste tiden men nu är det nog. Vi kanske ses någon gång när både du och jag är redo att ta upp vänskapen igen, men när det blir kan jag inte ge dig något besked om, inte i dag.

Säger hej till SuperSet

Nu har vi kommit till punkten när vi lagt om min träning igen. Det kommer från och med nästa vecka handla om promenader eller intervall på mornarna måndag till fredag. Det kommer handla om kortare pass på eftermiddagarna/kvällarna under samma period. På lördagen blir det ett kortare intervallpass eller möjligen en promenad, beroende på hur sliten jag är och på söndagarna blir det vila.

*

Stor tack till alla som hört sig för och kollat läget efter förra veckans besök på akuten. Det var riktigt läskigt och inget jag har några som helst planer på att uppleva igen. Har dock tagit lärdom av det som hänt och känner nu efter rejält när signalerna börja komma.

Det kommer bli tufft att hålla näringsintaget men jag ligger hellre lite högre och mår bättre.

*

Den nya styrketräningen går, enligt vad jag förstått ska jag nog tillägga, att bibehålla de musklerna jag byggt upp under vintern och samtidigt öka förbränningen. Detta gör man genom något som kallas superset.

Det går i kort ut på att köra skiten ur en muskelgrupp i taget, medelst två övningar och ingen vila emellan dessa. Idag var det till exempel benböj i kombination med bensparken. Förut har det ju varit ett set med benböj, vila, ett set benböj, vila och ett tredje set med benböj - klart. Nu är det benböj, benspark, benböj, benspark, benböj och så ett tredje set med benspark.

Låter det jobbigt, det är mycket värre. Hade kräkkänslor under dagens sista superset. Men samtidigt hade jag ett adrenalinpåslag som jag inte varit i närheten av sedan de första boot camp-passen när jag var i riktigt dålig form.

Det här kommer bli kul ;)

*

Imorgon blir det ingen träning. Vi ska iväg med en arbetsgrupp från jobbet och åka lite Finlandsbåt som avslutning av säsongen. Detta innebär att det kommer slinka ner en och annan pilsner, men sen är det stopp.

Blir vitt i alla fall fram till midsommar, kanske längre, kanske för gott - jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att alkoholen inte ingår i planerna för att klara av halvmaran i Tällberg i början av augusti. För klara av den - det ska jag.

Den där gränsen

Träningen för mig handlar om att ta reda på var mina gränser ligger. Idag gick jag över en av dem. Satt på jobbet, klockan var väl runt halv fyra och helt plötsligt började jag få svårt att läsa det som stod på skärmen. På Slaget om Siljan-affischen, där det sista ordet är skrivet riktigt stort så försvann de två sista bokstäverna.

Det är svårt att beskriva, det var inte så att det svartnade men nått var fel och det var en känsla jag inte har haft förut. Jag tog telefonen och ringde en vän som är doktor, jag beskrev mina symptom och svaret kom snabbt:

Åk till akuten, omedelbart.

*

Jag fick tag på min far som kom så fort han kunde och det bar av mot Falun. Väl där blev det väntrummet i jag vet inte riktigt hur länge, kunde varit en kvart kan ha varit en timme, innan jag fick träffa sjukvårdspersonalen.

De konstaterade rätt snabbt att det med högsta sannolikhet var ett kraftigt blodsockerfall på grund av att jag helt enkelt ätit för lite under dagen. Fick order om att äta en hamburgare så fort det gick och det var en ganska lätt order att följa, en stor pommes fick det också bli.

*

Så här i efterhand kan jag konstatera att jag blev betydligt räddare än jag trodde. Tankarna gick till TV-reklamen om hur man ser att någon har en stroke och de tankarna släppte inte riktigt fören jag lämnade sjukan i Falun.

Då kom tårarna.

*

När jag analyserar mitt näringsintag under dagen tycker jag inte att det varit så fel. Jag kanske åt en skiva köttfärslimpa för lite och jag sköt medvetet upp mellanmålet lite då jag inte skulle hinna med middag innan träningen, utan skulle leva på keso och kaffe fram tills dess.

Det tänker jag inte göra om.

*

Jag ställer klockan som vanligt imorgon, alltså ingen promenad och sen får jag ta ett snack med flickorna på gymmet om hur vi ska lägga upp det. Jag tror vi har lagt kalorimålet något snålt för att jag ska kunna hålla ut. Det konstiga är att det kändes så bra igår.

Jag är i alla fall tacksam över att jag provade på det här innan det blir deff på riktigt.

Och jag är jävligt tacksam över att jag mår bra nu, för det var inte alls roligt på eftermiddagen.

Promenad, kalorier och rygg/axelpass

Idag provade jag hur en deffdag kan gå till, bokförde varenda matbit i utmärkta Shape Up-appen.

Frukost
1 dl fil
1 dl havregryn
2 kokta ägg

Mellanmål
2 dl keso

Lunch
250 g biff
0,5 dl grädde
10 champinjoner
1 dl broccoli
1 dl gurka
6 oliver

mellanmål
2 dl keso

Proteindrink efter träningen

middag
250 g kassler
250 g keso

Totalt 1911 kalorier.

Appen säger att jag ska ligga på drygt 1750, tränarna på gymmet säger att jag ska ligga under 2000 så jag får väl säga att det varit en lyckad första dag.

Det absolut viktigaste är att jag känner att det skulle kunna gå att leva så här under åtta veckor, utan några större problem.

*

Jag började dagen med en morgonpromenad. Den vanliga sex kilometer långa slingan som gick på den vanliga timmen. Hade sällskap av en ljudbok, 100åringen som gick ut genom ett fönster och försvann, kan bli ett mycket trevligt sällskap.

Strandpromenaden var bedövande vacker så jag kände mig tvungen att dokumentera det hela när jag kom ner, resultatet ser ni längst uppe i det här inlägget.

Jag ska gå imorgon också så det blir tidigt sängläge ikväll. Siktar på att ligga i sängen direkt efter sporten på SVT. Men känner jag att jag är på väg att somna innan dess i soffan så kommer jag inte hålla emot det minsta.

*

Tränade rygg/axlar/baksida lår med Didde idag. Gick på rätt hårt och kände att jag hade lite mindre energi än jag bruka ha. Jag kör den här veckan ut på de här passen innan jag på söndag börjar prova ut vilka vikter jag kommer orka köra med under de kommande deffveckorna.

*

Ser fram emot deffen ännu mer nu. Den skräckblandade förtjusningen är nu nere på 20% skräck och 80% förtjusning - och så klart: 100% motivation.

Planeringsmöte

Idag klockan 16:00 var det dags för första genomgången av den kommande, mycket framemotsedda, åttaveckors tortyrperioden. Jag är laddad men samtidigt nervös. Jag blev varken mindre laddad eller nervös när jag såg träningsprogrammet som Alexandra lagt upp.

Fem av sju veckodagar är det två pass som gäller, lördag är det ett pass och söndagar är lediga.

Det kommer bli tufft och det är jag redo för - och längtar till.

*

Nästa möte är med Karin någon gång inom en tvåveckorsperiod där vi ska gå igenom maten, och det är det här jag är lite orolig för. Jag tror att hon sätter ett lite för hårt mål och ett litet för lågt intag av kalorier. Men jag litar på flickorna och kommer köra stenhårt efter deras order. Samtidigt måste jag lyssna på min kropp och om jag känner att det går för fort, vilket vågen också kommer att visa, måste vi naturligtvis modifiera energiintaget.

*

Planen nu är att köra det tunga träningsprogrammet de kommande två veckorna, men samtidigt snegla lite mot de nya maskinerna/övningarna. Jag vill vara förbered och veta hur mycket jag ska lassa på när det är dags att dra igång de åtta veckorna.

*

Vi beslutade även idag att jag hoppar över det första boot campet den här sommaren och kör på i egen takt, jag ansluter till trupperna under BC2. Men jag kommer säkerligen gästspela på något av passen redan under BC1 - det kommer helt enkelt inte gå att hålla sig därifrån ;)

"För mycket att släpa på"

"Du har lite för mycket att släpa på" - ja det var så hon uttryckte sig, den förtjusande gymägarinnan som även går under namnet Karin. Vågen efter passet visade nästan 106 kilo, alltså 4½ kilo mer än bottennoteringen.

- Det är mest muskler som tillkommit, kontrade ja.

"Ja, muskler som du ska syresätta när du springer"

Jahaja - svar på allt, tänkte jag, jag sa det inte - för hon har självklart rätt och att argumentera emot vore ju inte så lite korkat. Karin fortsatte och pratade om deffen, om kaloriräknarappen (som jag faktiskt installerat i luren), om att väga mat och om hur tufft det kommer bli.

De jävliga är att jag ser fram emot det ändå. Jag vill se hur det påverkar min kropp och imorgon klockan 16:00 ska jag ha ett kortare möte med Alexandra där vi ska gå igenom lite om det här med deffen. Förhoppningsvis ska vi sätta upp mål och planera hur vi ska nå dessa.

Jag har ju lite egna föreställningar om målbild och så vidare, men jag håller dessa för mig själv tills jag pratat med henne.

Jag har i alla fall stålsatt mig och ställt in mig på att det kommer bli bland det tuffast jag gjort, både fysiskt och psykiskt. Den personliga planen för att ta mig igenom det är att gå all in och köra så mycket det på nå vis går. Jag kommer blogga dagligen och utelämnande, samt väga mig varannan morgon och föra exakt dagbok över precis allt jag stoppar i mig, ner till minsta vattenklunken och kaffekoppen.

Det kommer bli tufft, men det ska bara gå.

Årets första vända i spåret

Satt på lunchen idag och pratade om det vanliga sport, jobb, flickor, mat och träning. Det har inte blivit så mycket av träningsdelen på slutet i och med att jobb har tagit den största delen. Att jobba på Leksands IF under kvalserien är inte åtta till fem om man säger så. Men jag älskar det och klagar absolut inte.

Lars Erlman, som ofta ser saker rätt klart, säger då:
- Ja men idag är det inte match, då hinner du träna.

Det där ekade i min skalle under resten av dagen och jag bestämde mig för att ta säsongens första löprunda. Frågade Lars hur det såg ut runt Limsjön och han bedömde det som klart springbart.

Så fick det bli. Kom hem från jobbet i skaplig tid och 18:55 lämnade jag in mina överdragskläder hos Björne på Statoil och gav mig iväg.

*

Mitt mål var att ta mig runt utan att gå och jag tyckte jag satte ett tempo som skulle göra att det gick. Tempot visade sig vara mitt snabbaste någonsin runt Limsjön. Banan är runt 6,5 kilometer och det hela, inklusive en kisspaus och vägen upp till Statoil tog mig 42 minuter.

42 minuter är personbästa på det här spåret och jag är inte så lite nöjd med mig själv.

*

Jag hade ingen musik med mig utan hjärnan fick tänka fritt, och som den drog iväg. Det var idéer för jobb, träning, bloggande, privatliv, bokprojekt och gud vet allt som for genom skallen. Ska försöka komma ihåg hälften och skriva ner så fort det här inlägget är publicerat - men det blir nog svårt.

*

En av sakerna jag funderade mycket på är hur härligt det är att kunna springa avslappnat och inte ha någon som helst känsla av att man ska dö innan jag kommer fram till nästa kurva. Andningen funkade bra och det ska bli fantastiskt kul att se hur jag kan utvecklas under sommaren.

En sak är säker, det är en jävla skillnad på den Emil som kommer till första Boot Camp-testet 2012 jämfört med han som dök upp där 2o11.

*

Det är ingen hockeymatch imorgon heller så chansen är rätt stor att det blir en vända till.